Fullt ös på Skattkammarön

Mitt i San Franciscobukten på USA:s västkust, halvvägs mellan San Francisco och Oakland, ligger en konstgjord ö kantad av palmer. Treasure Island, Skattkammarön, byggdes för en världsutställning för 70 år sedan men befolkas i dag främst för sporadiska filminspelningar - och sedan fyra år tillbaka också under en väldigt speciell helg i oktober. På Treasure Island Music Festival slussas tusentals musikintresserade från hela Kalifornien in för ett 30-tal konserter med San Franciscos skyline och Golden Gatebron som bakgrund. Redan i kön till bussarna som ska ta oss till ön börjar musiken. En ensam man har satt upp instrument och förstärkare på andra sidan 3rd Street där Treasure Island-kön ringlar sig lång. Trumsetet bär hans namn, Ricky Lee Robinson, och under hela den halvtimme som vi köar river hans enmansband av rockdänga efter rockdänga på trummor, gitarr och sång. När vi till slut stiger på bussen och styr kosan mot skattkammarön vinkar han adjö som hastigast innan han återgår till gitarren. Han får inget betalt för sin insats och är för långt bort för att vi ska kunna skänka honom en slant - Ricky Lee Robinson verkar spela för oss för sitt eget höga nöjes skull. Treasure Islands första dag är tillägnad elektronisk musik och spelningarna på de två scenerna är placerade omlott så att besökarna inte behöver missa ett enda band. Vi börjar med franska indiedansakten Jamaica som trots namnet inte har någonting med landet att göra, och därefter följer superhypade hiphopduon Die Antwoord från Sydafrika. Stenhårda Ninja och hans sidekick Yo-Landi rappar ömsom på engelska och ömsom på afrikaans, ibland med beats och ibland utan. Vi lämnar scenerna för en stund och promenerar runt på området, åker ett varv i pariserhjulet med utsikt över bukten, hoppar på studsmattor som av okänd anledning står uppställda vid ett t-shirtstånd och pratar med en poet som skriver dikter på festivalbesökarnas beställning. Sedan hittar vi en av festivalens absoluta höjdpunkter; i en liten dunge en bit bort från resten av festivalen pågår ett så kallat Silent disco, där musiken spelas i hörlurar som delas ut till alla deltagare. Länge, länge sitter vi under ett träd och betraktar 50-talet knäpptysta människor med hörlurar på som dansar för sig själva. När kaliforniska punkfunkbandet !!! kliver på hettar Treasure Island för första gången till ordentligt. Bara några få låtar in i spelningen kastar sig frontmannen Nic Offer ut i publiken för att publiksurfa eller dansa, både och kanske, och plötsligt åker tröjor av och händer upp i luften. Hela gräsmattan framför stora scenen är en dansexplosion. Vi lär känna San Francisco-bon Andreas som gör entré med 1980-talsinspirerad discodans. Det är hans första Treasure Island och han är redan tröjlös, svettig och lycklig. Över huvud taget tycks publiksurfning vara snarare regel än undantag på Treasure Islands konserter - kanadensiska Broken Social Scenes Kevin Drew kastar sig ut under sista låten och skickas hela vägen bort till ljudtältet i en rasande fart, och The Nationals Matt Berninger klättrar helt sonika ner i publikhavet under avslutande Terrible Love. I San Francisco har man inte hört talas om Pearl Jams ödesdigra spelning på Roskilde år 2000, som tog nio människors liv och fick publiksurfning bannlyst över större delen av Europa. I stället hamnar sångare efter sångare i publiken och kramas, svettas, dansar med lyriskt kramiga, dansiga och svettiga fans, och oavsett vad man har att säga om riskerna med det hela skapas här en helt ny sorts närhet mellan band och artist. Dag två av Treasure Island är tillägnad indierock, och om lördagens ledord var svett och dans är söndagen snarare fotstampets och det inåtvända gungandets dag. The National, Surfer Blood och Rogue Wave är musik man helst avnjuter med slutna ögon utan applåder på slutet. Under She & Him, där den största attraktionen är skådespelande indieälsklingen Zooey Deschanel, roar vi oss med att försöka peka ut den typiska amerikanska festivalbesökaren. Den finns, men är kanske inte lika tydlig som den svenska. Sällan har så många färgglada Wayfarerbågar och bistra hipsterminer skådats på ett och samma ställe, men sällan har nämnda hipsters fuldansat till Deadmau5:s electrohouse eller Zooey Deschanels svängpop sida vid sida med medelålders män. Män, förresten. Om det är någonting som är typiskt för en Treasure Island-besökare så är det nog att vara man; åtminstone två tredjedelar av publiken består av män, och det kan ha sin förklaring i programmet. Artistutbudet består av gubbar, gubbar, Zooey Deschanel, gubbar, Yukimi Nagano från svenska Little Dragon, män, killar, Belle & Sebastians violinist Sarah Martin, karlar och gubbar. Kanske är genustänk i festivalmiljö ett skandinaviskt påfund. Avslutar festivalen gör skotska gladpopparna i Belle & Sebastians. Frontfiguren och huvudsaklige låtskrivaren Stuart Murdoch hyser en flitigt omsjungen kärlek till San Francisco, så den här spelningen känns trots bandets skotska hemmahörande som något av en hemkomst. Murdoch hyllar basebollaget San Francisco Giants, berättar anekdoter om låtar som inspirerats av staden och låter några lyckliga fans komma upp och dansa på scenen. Sedan följer Treasure Islands absolut största ögonblick. - Har någon smink? frågar Murdoch och en tjej på första raden viftar frenetiskt med armarna. Ett par minuter senare står han framför henne och blir sminkad till tonerna av Lord Anthony, som borde vara alla mobbades nationalsång. Fyllda av värmen som är Belle & Sebastian måste vi till slut börja röra oss mot utgången. Trots hunger och trötta ben bestämmer vi oss för att dansa ut, och får med oss ett tiotal främlingar och gatumusikantbandet The Ferocious Few i vårt dansanta festivalfarväl. Kanske har de fått modet av det tysta discot. Eller det tröjlösa dansandet. Eller Stuart Murdochs kärleksförklaringar. Eller ...

Fullt ös på Skattkammarön

På Treasure Island Music Festival slussas tusentals musikintresserade från hela Kalifornien in för ett 30-tal konserter med San Franciscos skyline och Golden Gatebron som bakgrund. Kurirens Anna Hörnell var på plats.