Och han och hans sävligt västerbottniska berättarkraft är ju det litterära mötets motsvarighet till Bruce Springsteen.
Samtalspartnern Kerstin Wixe hade förberett "ett seriöst samtal" men den föresatsen demolerade den 72-årige Lindgren rätt snabbt.
Trots 50 aktiva år som författare och 32 böcker (vissa av dem dock ännu ej författade) koketterar Torgny Lindgren lagom mycket med att han - egentligen - tvekar med att kalla sig själv för författare.
- Det är ju så att jag anser att jag inte har gjort något väsentligt alls. Men i vilket fall som helst är det ju är det ju ändå förbaskat roligt!
Senaste Lindgren-eposet heter Minnen. Skriven enligt motsträvighetens princip, eftersom han menar sig sakna några sådana.
- Möjligen inbillningar, föreställningar eller faktiskt hallucinationer. Men minnen...?
Han sade sig, klädsamt men trankilt, lida av dåligt minne numera. Exempelvis och apropå denna specifika kväll så skulle han nog inte minnas den alls, erkände han.
- Men alla som har kommit hit minns den nog i alla fall, försökte Kerstin Wixe tröstande.
- Nja, det kan nog vara en hel del som har gått vilse och hamnat i fel sal, framhärdade Lindgren.
Samtalet, som svängde ungefär lika rejält som en berusad sjökapten, kom att handla en del om så pass disparata ting som litterär form, struktur, fördjupandet i musik skapad av Bruckner, Mahler och Mozart men om han var nöjd med sitt liv så här långt föreföll han helt tvärsäker:
- Nej, inte alls. Jag ser inget som helst sammanhang i det. Jag beklagar.
Varefter han riktade örnblicken ut mot publiken och saktmodigt sporde dem detta:
- Men är inte det här fasligt tråkigt egentligen?
Inte många i församlingen var direkt beredda att hålla med honom.
Ombedd att högläsa något ur Minnen lutade han sig fram i fåtöljen och grep sig tankfullt an med en redogörelse för hur han och kollegan Göran Tunström en dag för länge sedan ("det här var på den tiden då Göran Tunström ännu var i livet") gick vilse i Paris. Och hamnade i en animerad litterär diskussion med en fransman.
Lite grann meddelades vi också om en moster till honom, som åkt till Amerika för att leta guldet (och hittat det!), om mormor som rökt pipa och som lärt lille Torgny att stoppa densamma med Tiger Brand och tända den (samt röka pipa själv, som han ännu gör; om än inte stoppad med den numera ej existerande blandningen Tiger Brand) samt även om morfar.
- Som jag minns allra bäst. Trots att han dog 14 år före jag föddes.
Den blinde fascisten Per Engdahl och Åsa-Nisses likaledes nazistiske skapare Stig Cederholm nämndes också och till sist läste han upp en starkt berörande text om den älskade hunden Felices sista tid.
Med andra ord: såväl histrioniskt som personligt betraktat: en högst angenäm Kontext-kväll.