Gör det till en allmän plikt och en angelägenhet att se The descendants, som erhöll Oscarsnomineringar för bästa film, bästa regi (Alexander Payne) och bästa manliga huvudroll (George Clooney) härom sistens. Enbart välförtjänt alltsammans och filmen i fråga kommer nog helt säkert att uppenbara sig på många årsbästalistor, om så där drygt elva månader framåt.
Alexander Payne har tidigare legitimerat sig med fundersamt personliga och allvarligt berörande (fast likafullt ändå rätt så kufiskt roande) filmer som About Schmidt, där Jack Nicholson spelade en ensam änkling på jakt efter meningen med livet, samt Sideways, där två medelålders mäns vänskap fick utstå hårda tester under en lätt vinglig vinprovarresa i Napa Valley, med terapeutiska förtecken.
Ömsinta mästerverk bägge två och det gäller även för den föreliggande filmen, där George Clooney ännu en gång (den senaste gången var i Up in the air) ges tillfälle att demonstrera hela vidden av sin avsevärda begåvning.
Han spelar den medelålders, välbärgade affärsmannen Matt King, född och bosatt på Hawaii; gift och far till två döttrar. Även majoritetsägare till ett imponerande stycke oexploaterat land, som slutligen är på väg att skiftas.
Då drabbas han plötsligt av ödet, i form av den svåra båtolycka som förvandlar hustrun Elizabeth till en mänsklig grönsak, nersänkt i djup koma.
Kort tid efteråt blir han också underrättad om att hustrun hade en, av allt att döma seriös, förbindelse med en annan man. Emotionellt kaos utbryter och Matts upproriska känslor ställer sig i vägen för sorg och bearbetning av hustruns tillstånd.
Till detta kan fogas hans närmast obefintliga relation till döttrarna, 10 och 17 år gamla (den senare spelas av den fullständigt sensationella nykomlingen Shallene Woodley, som kommer att bli hur stor som helst).
Väldigt mycket av de hjälplösa och helt hjärtslitande känslorna här demonstreras via uttrycken i George Clooneys ansikte.
Direkt imponerande och starkt, så att det känns i magtrakten.
En långhårig Beau Bridges är också rejält fin i en biroll som en av Matts många kusiner. Man väntar sig faktiskt att hans yngre bror Jeff ska uppenbara sig, i skepnad av den avslappnat pårökte The Dude i The big
Lebowski.
The descendants (som för övrigt någorlunda korrekt kan översättas som ungefär "de efterlevande"; vilket ju inte heller är någon direkt säljande titel) känns helt och hållet som en film för vuxna tittare; försedd med ett absolut gehör för de knockouter som livet regelbundet drabbar oss med.
Den kan faktiskt inte tillräckligt eftertryckligt rekommenderas.