Jag har aldrig sett någon svensk film som, ens avlägset, liknar Kronjuvelerna tidigare. Knappt ens någon utländsk - eller jo, förresten: Big Fish, i regi av Tim Burton, har faktiskt vissa berättartekniska likheter och ungefär samma sorts fullständigt fritt flödande fantasi. Och inom David Lynchs brokiga filmografi finns det ju också en hel del udda (det allra mesta, faktiskt) som rätt så obesvärat kan kickstarta fantasin hos åskådaren.
Nu bevisar Ella Lemhagen, efter flertalet anmärkningsvärda filmer inom olika genrer, eftertryckligen att även hon är kapabel till just det. Kronjuvelerna (som ursprungligen var tänkt att filmas i 3-D och hur trippat det då hade blivit kan man bara tänka sig - eller ... kan man det?) är en film som definierar det udda och sagobetonade och korsar dessa element med det sterilt moderna. Resultatet blir inte enbart hänförande - det blir helt enkelt grundligt fascinerande, mystifierande och förtjusande experimentellt därtill.
Det är sagostämningar, filosofi och humor också. Fotot, signerat av Anders Bohman från Lillpite, är så absolut världsmästarmässigt exceptionellt att ingen tvekan kan eller bör råda var nästa Guldbagge inom den kategorin ska ta vägen.
Och Guldbaggen för bästa kvinnlig huvudroll bör ju lika tveklöst gå till Alicia Vikander, som utför förtrollande underverk i rollen som den vuxna Fragancia; hon som anhålls för mordförsök på skodirektörssonen Richard (ännu en begåvad uppgift för Bill Skarsgård) och vars historia vi sedan får följa baklänges.
Fragancia och Richard föddes samtidigt. Hon som barn till fattiga men snälla föräldrar (kliché, javisst, men det bryr man sig inte om) och han som ende sonen till den auktoritative och despotiske direktören (Loa Falkman), som besinningslöst önskar sig en hockeyspelare till son och arvtagare men som... ja, något mera ska väl inte sägas här och om det.
Det är aldrig helt klart i vilken tid som filmen utspelar sig. Skofabriken ser ut som Auschwitz exteriört, arbetarnas fattigdom är monstruös, men likafullt finns det färg-tv också. Fragancias pappa (den uttrycksfulle Michalis Koutsogiannakis) sysslar med guldexperiment på kemisk väg, är ständigt iförd en hatt av samma sort som en clown kan bära och är överjordiskt snäll. Detsamma gäller även för hans mamma (Alexandra Rapaport), som ger hennes lillebror en nyckelknippa och förklarar de enskilda nycklarnas funktion för honom. Detta moment; närmast av magisk realistisk karaktär liksom även en del annat i filmen, kommer att få stor betydelse.
Richard är ingen entydigt snäll kille. Kär för evigt i Fragancia, som avvisar honom bestämt. Men man kan ändå inte undgå att känna sympati för honom. Allting är emot honom. En svårspelad rollstudie, som Skarsgård imponerar i.
Och liksom för filmen Big Fish så har vatten en vital betydelse för handlingen i Kronjuvelerna. En del av handlingen utspelar sig till och med under vattnet. Och för flera av huvudpersonerna rör det sig om tre skådespelare som, i olika åldrar, gestaltar dem. Och så gör den unge komikern Björn Gustafsson en berömvärd återkomst, efter sin mångåriga frånvaro från scenen.
Visuellt otroligt fint samt överdådigt och alltsammans i övrigt karakteriserat av en häftig och intensiv magi, utmejslad ur Carina Dahls och Ella Lemhagens manus. Ja, Kronjuvelerna är i allt väsentligt en otroligt stark upplevelse, där det bitvis överdrivna berättandet ändå passar oklanderligt in i helheten.
Sammanfattningsvis: Ella Lemhagen har lämnat ifrån sig ett mästerverk, av den unika sort som det sprakar och skimrar hemlighetsfullt om.
Den missar ni enbart på helt egen risk.