I allmänhet är de tillyxade helt utan någon stil eller känsla; enbart trista och tjatiga och värda att moltigas ihjäl.
Endast filmbolagsdirektörer gillar dem (om de genererar tillräckligt mycket pengar, vill säga). Åtminstone officiellt. Men ändå händer det ju att även de slantar in sina inspelningskostnader (och för all del: mera därtill också).
För serietidningsfranchisen Men in black har det passerat tio år sedan del II. Och ytterligare några sedan original-ettan. Vi hade ju nästan börjat glömma bort de bägge orubbliga agenterna J (Will Smith) och K (Tommy Lee Jones) i sina svarta kostymer och i sitt eviga vakthållande gentemot universums alla creepy aliens och ufo:s.
Av Men in black III väntade jag mig alltså föga och ingenting. Och där hade jag då fel så att det small och sjöng om det.
Och detta kan i väldigt mycket vara manusförfattaren Ethan Cohens fel. Han har aldrig varit inblandad i de här filmerna tidigare och har uppenbarligen snickrat manus nu för att han tycker att det är roligt och inte enbart för arvodets skull.
Det är alltså densamme Ethan Cohen som brukar göra både smarta, originella och spännande filmer tillsammans med brorsan Joel, som The big Lebowski, Fargo, No country for old men och den nya versionen av True grit. Det blir så gott som aldrig fel när någon (eller helst bägge två) av dem är inblandade.
Alltså handlar det här om en fullständigt fritt fladdrande fantasiådra, i fantastiskt flimrande omlopp och utan någon närhet till stoppknappen.
Cohen och regissören Barry Sonnenfeld har helt enkelt maxat rubbet och smockat ihop en film som är sanslöst underhållande. Större delen av hela speltiden och + det.
Det bara väller fram underliga varelser (allra häftigast är Boris The animal med den raspiga rösten och sin ilskna aversion mot att kallas för någonting annat än "bara Boris!") och mystiska specialeffekter. Detaljer som man inte trodde att de fanns (och de gjorde de ju helt säkert inte heller, förrän de funderades fram till den här filmen). Och det är bara så bra och satans underhållande!
Den här gången skickas agent J bland annat tillbaka till 1960-talet och får bland annat göra ett minnesvärt haschdimmigt besök på Andy Warhols Factory samt möta en yngre upplaga av agent K (Josh Brolin), som i princip är lika fyrkantig som den äldre.
Agent K i dubbel upplaga, alltså. Och en pulserande rytm i actionkomiken som inte är dum alls och en hög underhållningsfaktor som faktiskt håller helt och hållet bra, den också.
Så ... ibland är uppföljningsfilmer riktigt lyckade.
Men bara i undantagsfall.