Fullspäckad kulturfestival

En lite för lång middag skulle göra att den första föreställningen, halv sju, missades. Det var scenskolans förstaårselever som med improvisationsteater tolkade publikens drömmar. Det kunde vara någon som till exempel drömt om att vara talet elva. Pricksäkert och snabbtänkt gestaltat, enligt några av de närvarande. En festival bör också innehålla några som flugits in långt bort ifrån. Mest långväga är utflyttade Luleå-artisten Fabian Wixe som med sina två nycirkuskompisar, German de la Riva och Chris D. Patfield dyker upp för att ge en modest nycirkusföreställning på cirka 15 minuter. En balanserande, kroppskommunicerande och jonglerande show med smink. Fabian trivs med att för första gången på ett år ha ett gäng bekanta i publiken. Finast beröm fick han av syrran, säger han själv. På nycirkusen följer skådisen Jens Nilsson som ensam på ett väldigt modernt och musikaliskt sätt tolkar Romeo och Julia. Publiken trängs ihop i mitten av scenskolans gymnastiksal och eftersom att det blir fullt ber Jens att alla som står upp måste gå ut, i väntan på en extraföreställning. Alla går utom Sven Wollter (!) som klamrar sig fast i ett hörn av lokalen. Julia ? en hatt Även om Julia ibland bara är en hatt ger han liv åt de två älskande, med en hel del musikalisk hjälp. Julia juckar till exempel från sin balkong (ribbstol) sjungande Looking for some hot stuff. För att en stund senare mötas av Romeo nedanför som kontrar med Lets spend the night together. Scenen avrundas med She bangs. Dansant och sjukt kul. Lite senare dyker en nästan perfekt imitation av Bob Dylans nyvakna frisyr upp. Elias Åkesson, med sitt one man band. Med sin gitarr, munspel, stamptamburin och en resväska som bastrumma ger oss ett tiotal egna finstämda låtar. Med texter om sprucken kärlek och ung man på väg lyckas han få ett trångt sittande publikgolv att inte vilja röra en fjäder för att störa stämningen. När ett inbrottslarm minuterna efter spelningen är slut skrämmer lokalens känsliga musikeröron hörs en grupp unga män vid entrédörren lyriskt omtala denne Elias. ? Det var som om han sjöng om mig, om mitt liv, säger en. ? Och svinbra mellansnack, svarar hans kompis. När publiken, som är strax under eller strax över 20 år mineralvattensminglat en stund stiger The Merry Pranksters upp på scenen. Lite nervöst trevande de första låtarna som om de tror att alla vet att de, trots fem års spelande tillsammans, är ganska ovana att uppträda live. Musiken vi får är skramligt tajt och skulle kunna vara från ett kassettband inspelat från gamla vinyler. Desperat rockröst Ett blandband där The Merry Pranksters trängs med gamla låtar av Rory Gallagher, Canned Heat och möjligen Small Faces. Inte förrän den sista låten, Look whos getting all the sunshine, tycks gruppen ha fattat att den noggrant nickande och närvarande publiken faktiskt gillar dem. Sångaren Daniel Björkéns flygfrisyr och slokhatt till trots. Och då blir hans röst så där desperat rossligt som en riktigt bra rockröst låter. Arrangören Klara Lauri får en hel del ryggdynk och beröm. Men hon har varit nervös för känslan av mellanstadiedisko eftersom ingen alkohol serveras. ? Och så funkar det hur bra som helst, alla är här och trivs, säger hon innan hon skyndar iväg för att få en kram eller några blommor. En lysande tillställning med lysande männsikor, på det hela taget. Festivalen bjuder nästan uteslutande på unga talangfulla män. Hur det har gått till eftersom en 17-årig kvinna står bakom arrangemanget är en ännu obesvarad fråga.