Fulländat samspel mellan mästare
Under festspelsveckan i Piteå har den svenske supercellisten Frans Helmerson, violinisten Mihaela Martin och pianisten Liisa Pohjola hållit mästarkurser för tillresta begåvningar från hela världen. I lördags bjöd de på en mästarafton i Öjeby kyrka.
<P>De tre musikerna verkade inte störda av att sommarhettan hade hittat in i kyrkan, utan bjöd på ett program som kunde få den mest kallblodige musiker att perspirera. Kvällen inleddes med ett impromptu av Franz Schubert. Pianisten Liisa Pohjola lät här det melodiska få ta plats utan att musiken för den skull förlorade sin dramatiska nerv. Att hon lyckades att skapa denna melodiska relief, trots att kyrkans akustik ibland ville smeta ut klangen var imponerande. </P>
<P><STRONG>Pohjola gick sedan</STRONG> direkt vidare i programmet, utan några applåder. Om det var hennes intention, eller om det helt enkelt berodde på att publiken inte vågade bryta den skira atmosfären är oklart, men det fungerade väldigt bra och visade hur välkomponerat programmet var. Spanjoren Federico Mompou, som alltså ställdes rygg mot rygg med Schubert var en ny bekantskap, och de två styckena för solopiano gav mersmak. Mompou levde som så många andra konstnärer i Frankrike under 1910-talet, och man kunde skönja influenser från samtida som Darius Milhaud. Även här var melodibehandlingen från Liisa Pohjola mästerlig. Trots att kompositionen ibland balanserade mot det atonala var det aldrig svårt att följa musikens riktning. </P>
<P><STRONG>Nästa punkt på</STRONG> programmet var Zoltan Kodalys duo. Makarna Mihaela Martin och Frans Helmerson, violin respektive cello, höll inte igen. Verket, som skrevs 1914, gör de två instrumenten likvärdiga, där violinen kan ta den annars cellistiska rollen som rytmisk motor. Här kommer Mihaela Martins muskulösa spelstil väl till pass. Hon har en otroligt fullödig ton som projicerade ut till sista bänkraden, trots den lite hämmande akustiken. Frans Helmerson å sin sida eldade på med en mustig klang, och med en så kraftfull medmusikant verkade han aldrig behöva hålla igen. Trots att få blickar utbyttes dem emellan, var kommunikationen fulländad. <BR>Kodaly samlade tillsammans med sin landsman Bela Bartok in folkmusik från hemlandet Ungern, något som hans egen musik bär tydliga influenser av. Särskilt i tredje satsen bryter de rytmiska folkdanserna igenom, men man kan också finna spår av fransk impressionism. Dessa snabba växlingar, som ibland nästan ger musiken ett fragmentariskt uttryck, bemästrades till fullo av duo Martin-Helmerson. </P>
<P><STRONG>Efter en välbehövligt</STRONG> svalkande paus, tog de tre musikerna sig an Johannes Brahms första pianotrio. Precis som Kodalys duo är det ett tidigt verk, på samma gång ungdomligt livfullt och brådmoget djupsinnigt. De tre musikerna spelade med en stark attack utan att klangen någonsin blev för hård. Frans Helmerson har mörk klang som han utnyttjade i de lyriska soloavsnitten. Samspelet de tre emellan var närmast fulländat, och trots att Brahms ibland kan kännas lite storvulen fanns det inte en ointressant sekund genom de fyra satserna. <BR>Publiken å sin sida svarade med jubel och stående ovationer som aldrig ville ta slut.</P>
Så jobbar vi med nyheter