När han en dag på sina vandringar lämnar de egna trygga hemkvarteren och förirrar sig in i ett annat område, "nästan hos fienden", hamnar han i händerna på tre äldre pojkar som driver runt i hettan. Som genom en grym lek lockar de med sig honom. Den magre pojken har för dem blivit en flicka, "Leïla", någon att definiera, någon att härska över. Mer eller mindre av en slump undkommer Abdellah ett våldtäktsförsök, men är ändå märkt. Barndomen har förlorat sina oskyldiga konturer.
Den vuxne mannen, i exil i Paris, i arbetet som filmarbetare i Egypten, i en rad miljöer som är långt ifrån ursprunget - han är ändå kvar i det som varit. Tolvåringens utsatthet finns hos honom i såväl de uppslitande kärleksförhållandena som i de flyktiga sexuella mötena. Han tror sig lösgjord från det men bedrar sig. Det är aldrig för sent att ha en lycklig barndom, men kanske får man då omdefiniera lyckan.
Taïas nedstigande i de tidiga erfarenheterna är finstämt och darrande, har något av bränd sand, hetta och evigt larm över sig. Miljöerna är kargt vackra.
Den som någon gång vistats i ett arabland känner igen sig. Stadsbilden som inte låter sig fixeras. De många korsande, konkurrerande intrycken. Tolvåringens upplevelser är präglade av den oförstördes direkthet, den från cynism befriade.
Det vuxna jagets fåfänga jakt efter sig själv är däremot en annan, mer tröttsam historia. Den är mänsklig, allt för mänsklig. Den utgör rollernas stela intåg på scenen. Mannen som gör karriär, som strävar, som hoppas och nedslås, som älskar och avvisas. Vi har hört det till leda. Här tappar Taïa nerven, blir typisk, öser urskiljningslöst ur ett sargat hjärta. Han äger säkert sin trovärdighet i det senare, men till fördel för romanen är det inte. Den är full av känsla, fattig på form, och avlägsnar sig under ljudet av en suck.