Frysande filosof tvivlar

Cogito. Det första ordet i filosofins mest kända latinska sentens, cogito, ergo sum.  Renée Descartes ord: Jag tänker, alltså finns jag till. Vilken fransk espri i detta latincitat, vilken ironisk elegans. Allt annat må vara villkorligt, allt annat kan jag tvivla på, men inte mitt tvivel, då – äntligen –  tänker jag. Alltså finns jag. Alltså kan ta mig världen an.
Tro nu inte att Descartes var en sådan som litade på sinnesintrycken och möjligheten till erfarenhetens stabila kunskap. Nejdå, han var ingen empiriker, ingen John Locke. Det är det kritiska tvivlets möjlighet som Descartes väcker upp, som anden ur flaskan. De matematiska sanningarna formulerade han dock med evig giltighet.
Förnuftstro och rationalism är ord som ligger nära till hands. Även om Descartes aldrig riktigt löper linan ut. Han väcker, men fullbordar aldrig. Tvivlet var en farlig egenskap denna tid, vi pratar ju 1600-tal, absolut kungamakt, absolut kristen tro. Metodiskt tvivel – man kunde brännas för mindre.
Hans drömargument finns redan hos en kinesisk tänkare från 300-talet, Chuang-Chou, som berättar att han en gång drömde att han var en fjäril, som inte alls visste att han var Chou. Så vaknar han och vet detta.  Nu vet jag inte, säger Chou, om jag är Chou som drömde att jag var en fjäril eller en fjäril som drömde att jag var Chou.
Det cartesianska drömargumentet 1300 år innan. Tvivla, säger Descartes, även på sådana sanningar som att kvadraten har fyra sidor. Den skepticismen hedrar en filosof som räknas till de stora matematikerna. Och som dog, svårt frysande i Stockholm år 1650.