Fruktbara dagar för diskussioner om barnkultur

Snackisarna har blivit många. Den unga dramatikern från Luleå, Rasmus Lindberg, pjäs Dan då Dan dog spelad av Jämtlands länsteater drog till exempel snabbt till sig publikens intresse. För många var hans formspråk helt nytt men det bärande temat om nuet och dået, att lämna eller stanna kvar som fanns redan i Ljusets hastighet, återkommer. Det associativa, drastiska i kombination med en omsorgsfullt framlekt text tycks ha förtjust kollegorna. Får snacket att börja gå I fråga om Sitta kvar är det kanske formen i förening med ensemblens skicklighet som får snacket att börja gå. För berättelsen och karaktärerna är alls inte nya i Christer Engbergs uppsättning på Teater Västernorrland. Sitta kvar är klassisk ungdomsteater i så måtto att den handlar om unga i högstadieåldern och om att synliggöra det som finns under rollens hårda yta. I Engbergs format spelas den i klassrum. Tätt, tätt på publiken och överraskar när föreställningen med enkla medel för ett ögonblick förvandlas till show. Tillsammans med Regionteatern Blekinge och Kronobergs uppsättning Sandro Olov Larsson, om den av vuxna övergivne Sandro, blir Sitta kvar också ett levande exempel till diskussionen om barnet som rollfigur från ett av biennalens seminarier. Under sitt samtal med tre unga blivande dramatiker återvänder professorn Staffan Göthe till 1970-talets barnteater. Decenniet innebar att göra barnet synligt, att göra en teater som skulle bidra till att stärka barnet, men också att göra en alldeles ny slags barnteater - och att förändra världen. På scenen ställdes och ställs fortfarande därför som ett uttryck för just det där sedda gärna ett barn som rollfigur. Inte sällan är det här barnet en klok hjälteliknande figur som trots en hel del djävligheter ändå fixar det vi vuxna misslyckas med. Känslig akt "Barn gillar det", säger en av de unga, Jens Peter Karlsson, efter sitt första publikarbete. Tonåringarna Göthe frågade när han jobbade i Växjö i början av sin karriär ville däremot inte alls ha något som handlade om mobbning eller så. Den gången skrev han en historisk pjäs. En annan teaterarbetare jag talar med säger att det svåraste är att gestalta just tonåringar med ett precist tonfall. När samtalet bryts fortsätter frågan att gnaga. Beror svårigheterna måhända på att de där åren mellan 13 och 16 år är så sorgliga och svåra att bearbeta? Tvekan kanske också beror på den vuxnes kunskap om att barnets självklara individualitet och tillit aldrig mer återerövras även när skolan och tonåren släppt sitt grepp. Och att det i sin tur faktiskt gör teatern på högstadiet med "barnet som rollfigur" till en oändligt känslig akt som fordrar mod av de inblandade att i någon mån ge av sin egen smärta för att rollen ska hålla. Krossa trovärdighetstyrannin Med det finns också en riktning att komma ifrån "barnet som begränsning" och berätta historier om människan, för det är väl egentligen hela meningen med teatern, för unga men utan att ha barn som huvudpersoner. - Trovärdighetstyrannin måste krossas och på skolan talar vi om att utgå ifrån en estetik där alla rollfigurer är sedda genom en skådespelares ögon, säger Staffan Göthe, som här representerar Scenskolan i Malmö. Det ser man exempel på i flera av biennalernas föreställningar. Tyska Nebensache har en äldre man som huvudperson, på ett annat ställe ser jag att medelålders par eller figurer kan vara ålderslösa. Bakgrunden till En helt vanlig diskbank med Masthuggsteatern i Göteborg handlar om glädjen i rytmer och den mycket fysiska dansteatern Energi från nationalensemblen för barn Corona/La Balance i Köpenhamn, handlar just om kraft. I dem finns heller inget problem, bara en tolkning att lägga i publikens knä. Denna stora spridning av genrer och förhållningssätt till både barnpubliken och scenkonsten har förstås starkt bidragit till suget efter att se så mycket som hjärnan bara klarat av. Att som biennalens styrelse välja föreställningar i första hand utifrån vad som spelas utan att vi för den skull tvingats ta del av huvudströmmen i utbudet för barnteaterpubliken - det vill säga "en gubbe och en låda" - har visat sig vara mycket fruktbart även för kvalitén.Fotnot: Den nationella scenkonstbiennalen för barn och unga är ett samarbete mellan ASSITEJ och Teaterscentrum. Lunds kommun räknar med att vara värd för biennalen även kommande år och den har finansierats av Lunds kommun, Region Skåne, Nordiska rådet, Framtidens kultur och Kulturrådet.