Jag förbannar Luleåkalaset som har gett Magnus Ekelund & Stålet en speltid som går av stapeln kvart över åtta. Det är inte rättvist och det är så ursinningslöst dumt. Jag hör avlägsna skrik från en vansinnig karusell och Justin Timberlakes My girl dånar från ett tomt klubbtält. Jag blir orolig. Orolig över att de tio personer längst fram vid Hamnscenen kommer vara de enda tio personer som får uppleva Magnus Ekelund & Stålet.
Det definitiva drevet öppnar kvällen likt ett drömskt intro och människor börjar strömma in. Jag pustar ut. Magnus Ekelund & Stålet inleder med Stállu, Tänder i taket och en ny låt som heter Skuggor. Det börjar svajigt och orkeslöst, men när den hjärtskärande och fantastiska Här kommer solen börjar så försvinner all förnimmelse till apati och sanningen om Magnus Ekelund & Stålet blottar sig. Det är så jävla bra.
Jag ser kängnävar i luften och minns min ungom som utspelades på punkspelningar runt om i landet. Två giganter möts, Mattias Alkberg och Magnus Ekelund sjunger Född fel och jag dör en smula. Magnus Ekelund & Stålet avslutade med en otrolig version av Masshysteris Låt dom hata oss och jag önskar att de hade fortsatt i all oändlighet.