Fria från stammen

Individualism. Förvisso, den är ingen lära, inget samlat tankesystem. Bara en tidens överideologi, ungefär som nationen var för 100 år sedan. En gemensam ram där all diskussion samlas, avgränsande, som sargen för hockeyspelet.
I dag härjar individualismen som en digerdöd, tvärs genom politiken, organisationerna, familjen och ekonomin. What´s in it for me? frågar man och kalkylerar sin vinst långt innan man går till handling. Vänner skickar mejl och frågar vad jag kostar när jag gör dem väntjänster, som att kritiskt läsa en text. Folk undrar när de får utdelning för skattemedlen de betalat in, som om de köpt aktier eller obligationer. Vi vet att saker och ting har ett värde, betyder det att allting också måste ha ett pris? Har vi än en gång förväxlat templet med saluhallen?
I dag är vi unika. Ingenting är längre kollektivt mänskligt, men väldigt många är kränkta när deras heliga individ råkat nudda vid någon annan. Vi är skavningsfria. Latinets individuum betyder odelad eller odelbar. Beröringsskräcken är högsta ideal och rollen som offer eftersträvansvärd. Kan offret ha fel, frågar man sig och utvecklar lidanderesonemang som gör medborgaren till undersåte och förvandlar det kritiska medvetandet till pannkaka. Och i samhällelig skala kan man på sin höjd ansluta sig till ett gäng (för att slåss) eller definiera sig som minoritet (för att lida sitt utanförskap). Huvudsaken är att man är avskild, segregerad. Ung, urban vänster vägrar fackanslutning, frilansar helst.
Samhälle betyder samfälld hållning. Idag tolkas det synonymt med samfällt tvång. En gång var den som stöttes ut ur stammen levande död, långt utanför meningsfulla sammanhang. Vilka sammanhang återstår oss odelbara och fria individer? En ny feodalism? Eller en ny humanism?