Fri att berätta

Första gången vi träffas är i Paris. Det är vår och Johan Bergström hjälper till att bygga upp en utställning av fotografen JH Engström på prestigefyllda Galerie VU nära Bastiljen. Johan har gjort kopiorna och hjälpt till med urvalet. Vid det här laget har han hunnit med flera år som assistent åt några av Sveriges största namn inom modern fotografi: JH Engström, Anders Petersen och Christer Strömholm. För att inte glömma Tommy Stoltz i Piteå. Det var på Strömbackaskolan i Piteå som allt började. Genom en slump egentligen. Johan valde det slappaste tillvalet som fanns på gymnasiet: fotografi. I mörkrummet växte passionen och den vanligtvis tystlåtne Johan hittade ett språk som gav honom lust att uttrycka sig. ? Jag upptäckte att jag kunde berätta på ett sätt där jag inte kände mig begränsad, säger han. Vi sitter på ett typiskt Pariskafé och Johan visar sin portfolio med självporträtt och väl-exponerade utsnitt ur vardagen. Landskap är ett motiv som hela tiden återkommer. Det är ödsligt, ensamt och poetiskt samman-bitet. Storstadsmiljöer varvas med glesbygd. Ungefär samma intryck ger den fåordigt ödmjuke norrbottningen där han sitter på en Paristrottoar och bläddrar i sina bilder. Ungefär två år senare, en iskall novemberdag 2005, träffas vi igen. Den här gången i Stockholm. Den nu 28-årige Johan Bergström har hunnit börja plugga på fotohögskolan i Göteborg, nyligen knöts han också till bildbyrån Folio. Ställer ut i Piteå Han nämner att en av galleristerna han träffade den där gången i Paris nu börjat intressera sig för hans bilder. En låda med foton har skickats till galleristen för att visas upp, kanske säljas, kanske ställas ut. Men inget är officiellt ännu och Johan vill helst inte prata om saken. Däremot berättar han att han just kommit överens med Piteå konst-museum att ställa ut där nästa sommar. En utställning som landar lagom till att Johan tar examen från fotohögskolan. Arbetsnamnet är Nostalgia och bygger på tanken om vår längtan till tider som flytt. ? Jag påbörjade projektet i höstas efter att ha läst en essä av Karin Johannisson. Hon skriver om nostalgins historia från 1600-talet och framåt, hur nostalgin renodlar de goda bilderna av det förflutna och tystar det som är obehagligt och olyckligt. Jag försöker leka med föreställningen att det var bättre förr. Kanske får bilderna någon att reflektera över sina egna minnen, vad man väljer att komma ihåg, säger han och tar fram några exempel. Fiktiva minnen En vissen gran som en gång varit vacker, men som gått av på mitten och hjälpligt stakats upp i ett försök att hålla den vid liv. En blek fasadmålning av granar som aldrig funnits på någon bakgård, mormoderns tramporgel med den kryptiska titeln Psalm nr. 459. Bilderna kommer delvis från hans uppväxt. ? Det finns spår av min egen historia, men huvudsakligen bygger jag upp fiktiva minnen där jag vill skapa en motsättning mellan bild och titel. Landskapen som ständigt återkommer är nog ett resultat av min uppväxt i Piteå. Även mitt sätt att berätta, lågmält och tillbakahållet. Jag vet att det är en kliché som jag införlivar, säger han. Kameravandringar Motiven fångas antingen under någon av hans många fotopromenader, eller arrangeras efter en idé. ? Ibland kommer en idé först, ibland vandrar jag med kameran utan att veta vad jag söker. Bilden av mannen med geväret i Piteå är ett exempel på en arrangerad bild, säger han. Den kommande utställningen i Piteå är hans andra på Konstmuseet. Den första visades 1998 och var en serie självporträtt. ? Den utställningen var väldigt symboliskt och övertydlig, den totala motsatsen till hur jag arbetar nu. På senare tid har jag arbetat med att visualisera olika tillstånd. Ibland kan jag bli trött på mig själv och känna att det är lite luddigt. Men jag jobbar på att bli mer saklig, och styra betraktaren mer, bland annat genom att ha titlar till bilderna, förklarar han. Det strama bildspråket och noggranna kompositionerna har gjort att han kan jobba ganska långsamt. Tekniken i sig är med dagens mått tämligen otymplig, mellanformat eller storformat samt film, inget digitalt. Och ingen blixt, hellre väntar han på att rätt ljus och väder infaller. ? Bilderna på dimman såg jag första gången när jag cyklade hem från krogen en sommarnatt i Sunne. Jag såg flera bilder jag ville ta men hade ingen kamera. Sen ställde jag väckarklockan på fem varje morgon för att se om dimman kommit tillbaka. Jag höll på så i tre månader. Dimman kom inte förrän på hösten. Se fler bilder av Johan på hans hemsida: www.johanbergstrom.com