Frej Lindqvist är tillbaka i uppväxtens Luleå för att spela teater

Eller Sören som han heter, i Rasmus Lindbergs uppsättning som här får en nationell, kanske också en regional, prägel. Sina första teatererfarenheter hade han här i Luleå, Frej Lindqvist, som bland annat spelade mot Lena Granhagen i Annie get your gun på Svartöstans Folkets hus. Sökte tryggheten
Till Luleå kom familjen Lindqvist under brinnande världskrig. Fadern var jurist och hade varit Mannerheims adjutant i inbördeskriget 1917. Att ta familjen till Sverige var för honom att uppfylla drömmen om att återbörda släkten till det egentliga fosterlandet. - Han återvände till det land vars språk, kultur och intressen han värnat och stått upp för i Finland och han ville ta det gamla fosterlandet Sverige i besittning för att få leva i fred och ge
sina barn den trygghet och möjlighet till ett värdigt liv som Sverige vid den tidpunkten var ganska ensamt om att kunna erbjuda, säger Frej Lindqvist, och citerar ur sin egen novell Runebergs okände hjälte, som han nyligen läste upp i radio. Identitetskris
I novellen beskriver han sin egen smärtsamma relation till fadern, som hade svårt att acceptera att sonen valde att flytta tillbaka till Finland för att gå scenskolan. Relationen blev inte mindre sårig av att sonen valde att "bli pajas", som fadern formulerade det. - För mig har livet handlat mycket om identitet, jag var ju tvåspråkig på svenska - finlandssvenska och rikssvenska. Det gick fort för mig att acceptera det svenska, men det finlandssvenska var så starkt, så känslosamt. Jag hamnade rakt in i en identitetskris och kände att jag måste undersöka det där och återvände till Finland, säger Frej Lindqvist, som just nu sitter och skriver på boken Svindlare mot sin vilja som bland annat kommer att handla om identitetens betydelse för honom som skådespelare. Lång karriär
Boken blir hans tredje i ordningen, förutom en rad pjäser. Runebergs okände hjälte har också bearbetats till en monolog för scenen. Frej Lindqvists karriär är både lång och innehållsrik. Teater naturligtvis, främst som skådespelare, men också som regissör - bland annat i några uppsättningar på Norrbottensteatern. Hans många år i tv-ensemblen gjorde honom känd för hela svenska folket, liksom flera av hans filmroller. Till Stockholms stadsteater kom han en gång för att arbeta med legendariska Viveka Bandler vilket innebar flera minnesvärda rolltolkningar under 1970- och 1980-talet där hans gestaltning av Salieri i Peter Schaffers Amadeus mot Philip Zandén intar en alldeles särskild plats i minnet. Till Frankrike
Som "frilansande pensionär" bor han tillsammans med sin hustru, journalisten Christina Lindqvist, i södra Frankrike. - Vi kom dit som turister redan på 1980-talet och när vi senare blev lite mer lediga tänkte vi att varför inte vända på perspektivet? Det vill säga bo där och resa hem för att arbeta emellanåt, säger Frej Lindqvist, som regelbundet jobbar på teatrar både i Finland och Sverige och som dessutom är gästlärare bland annat på Teaterhögskolan i Luleå. Det råder ingen tvekan om att han njuter av att vara tillbaka i Luleå och av jobbet på Norrbottensteatern. - Antingen är man en regional människa eller så är man det inte. För mig har min regionala hemvist alltid haft betydelse, jag har burit mina platser med mig. Det lustiga är att det känns som om alla mina år i Stockholm, där jag levde och hade min karriär, inte lämnat några särskilda spår efter sig. Det där med regionens betydelse verkar Rasmus Lindberg redan förstått, men mig har det tagit ett helt liv att komma fram till samma slutsats. Att verka i det som ur ett snävt svenskt centralperspektiv kan betraktas som en utkant har han dessutom näraliggande erfarenheter av. I december förra året utförde Frej Lindqvist ett storverk i Nice och hemstaden Vence genom att introducera Lars-Erik Larssons Förklädd Gud för fransmännen. Förklädd Gud i Nice
Ett vådligt äventyr skulle det visa sig. Allt började med att Frej Lindqvist överlämnade en av verket med honom själv som recitatör och Petter Sundkvist som dirigent till Errol Girdlestone, dirigent från Wales verksam i Vence. Girdlestone blev förtjust. Tillsammans tänkte de sig ett uruppförande i katedralen i Vence, men det hela växte till ett projekt som kom att omfatta en ny översättning av Hjalmar Gullbergs text till franska, ett helt operahus i Nice, en stor symfoniorkester, en kör på 40 personer och två recitatörer - Frej Lindqvist på svenska och den populära skådespelerskan Sophie Duez på franska. Dessutom stöd av både Svenska Akademien och Svenska institutet, svenskt konsulat och inte minst Nice stad som bjöd på både symfoniorkester och operahus. Själv iklädde sig Frej Lindqvist också rollen som regissör och repetitör med särskild uppgift att lära den franska kören att sjunga på svenska. - Du kan ju tänka dig. Försök att få en fransman att säga "djur" med svenskt "u" - det blir gärna "djyr", berättar Frej Lindqvist som numera säger sig ha fått en lätt buddhistisk inställning till tillvaron. - Byråkratin där nere är något helt annat än den vi är van vid här. Det gäller att tala med rätt person och framför allt att veta vem av alla personer som är "rätt". Dessutom är vår svenska inställning till tid inte gångbar där nere, så det gäller att ha is i magen och inte förtvivlas när man inser att det nog inte hinner bli något genrep. Fransk succé
Trots alla praktiska omöjligheter blev Förklädd Gud en succé som fyllde Nices operahus med en entusiastisk publik på 900 personer. - Stående ovationer och en helt makalös kväll, som senare följdes upp i ett litet mindre format i Vence, säger Frej Lindqvist, som efteråt bara kan konstatera att inte ett ord om detta skrevs eller nämndes i svenska medier. Spelat mot Mason
Tjechov är han väl bekant med efter att ha spelat Tre systrar ett par gånger, dels i en uppsättning av regissören Ralf Långbacka och inte minst tillsammans med Ernst Günther. Måsen har Frej Lindqvist gjort på film tillsammans med storheter som James Mason och
Simone Signoret. - Det var 1968, jag hade en liten roll, men upplevelsen var desto större, säger han och berättar om en rolig inspelning med väl förberedda skådespelare som dessutom var mycket artiga och varma mot varandra. - De började varje morgon med att säga "Goodmorning Love" och "hur har natten varit?" Jag tänkte på min vardag på Stadsteatern, hur skulle det ha blivit om jag hälsade mina kollegor så! Minns att jag tänkte att så här skulle livet alltid vara. Regissör var Sidney Lumet och när filmen Seagull äntligen kom blev den en stor besvikelse. - Det var det tråkigaste jag någonsin sett - vi som hade haft det så trevligt under inspelningen! Lumet hade filmat Måsen rakt av, vilket naturligtvis inte går. Berättelsen måste göras personlig. Ett lustprojekt
Kanske är det bland annat just det han och kollegorna på Norrbottensteatern kämpar med under repetitionerna. - Det här är ett lustprojekt för mig och i min ålder är det bara att stå på och ta dagen som den kommer. Men däremot kan man aldrig luta sig tillbaka på gamla meriter eller erfarenheter - som skådespelare är man evig student, det finns alltid något nytt att utforska. En skådespelare är alltid ett oskrivet blad, något man verkligen måste inse. Först då kan man börja arbeta på allvar.