Fräsch avslutning på festspelen

Christian Lindberg är ju en musiker som är känd för att våga tänja på gränser. Här tar han oss ur den konventionella klassiska konsertformen och bjuder en blandad kompott av musik som ibland låter traditionellt klassiskt, ibland storband och i slutet snuddar vi till och med vid schlager-formen. Allt framfört på en mycket hög nivå och paketerat i ett mycket publikvänligt format. Programmet är indelat i fyra kortare akter. Var och en med en egen rubrik. Den första lilla delen heter således "Svensk Fest". Här marscherar orkestern in till Under blågul fana. Sedan följer Svenskt Festspel av August Söderman och musik ur Den förlorade sonen av Hugo Alfvén. Lindberg har orkestern helt i sin hand och lockar dem till att spela på en mycket hög nivå. Och apropå höga nivåer, en del av ackorden i Alfvéns Djävulspolska är så otroligt starka att ett par damer framför mig tvingas flytta några rader bakåt! I den andra delen, "Svensk tyngd", gör så kvällens solister entré. Först spelar Christian Lindberg själv trombone-solo i Crusells Adagio & Polonaise. Det är alltid lika fascinerande att höra på denna mästare. Vilken tydlighet och frasering! Och framför allt, vilken koncentration! Det är som om varje ton betyder allt. När sedan Olle Persson gör entré är det inte utan att jag funderar på hur en enda röst skall kunna matcha denna orkester. Men det går galant tack vara en skicklig arrangör och dirigent och kanske framför allt tack vare att Perssons röst bär så fantastiskt bra. Han sjunger tre sånger av Stenhammar och lyckas verkligen kram ut det mesta ur dem. I del tre, "Svensk populär", får vi höra musik av ett lite nyare snitt. Lars Färnlöfs Att angöra en brygga framförs i ett fantastiskt arrangemang. Först låter det helt traditionellt men efter ett par varv byter låten plötsligt skepnad och övergår i en mycket svängig samba. Här låter orkestern mer som ett storband och det känns bara helt naturligt när ett improviserat trumpetsolo kröner låten. Olle Persson sjunger sedan Fröken Frenssen av Olle Adolphson och Sommarnatt av Taube. Just det sistnämnda stycket blir något av en höjdpunkt vad samspel beträffar. Ett arrangemang som är förvånansvärt lågmält ackompanjerar sången och på några ställen görs sådana fantastiska dragningar att man nästan får en svindelkänsla. Mycket läckert. Sista delen heter "Svensk Final" är ett potpurri av svenska poplåtar från 2007. När Olle Persson plötsligt gör entre och sjunger Andreas Johnsons A little bit of love vet jublet inga gränser. Så var då årets upplaga av Festspelen slut. Det är verkligen en ynnest att få ta del av ett sådant späckat kvalitetsprogram som festivalarrangörerna erbjuder. Väl mött igen nästa sommar!