Frånvarande lära

Humanisten var en lärd herre efter många år i Uppsala eller Lund, lika blid som klassikertyngd. Enstaka voro ock kvinnor. Ett förbund bär idag humanismens namn, är sekulärt och religionsbekämpande, och humaniora sägs vara ständigt hotad. Det finns ingen instans bortom människan. Säger en ung Lars Gustavsson i en kommentar. Är det humanism? Eller är det kanske Martin Buber, som såg: att där en enda människa blir förorättad, där blir hela mänskligheten sårad! Detsamma sägs av Immanuel Kant och kallas där kategoriskt imperativ, det uttalas också av Jesus. Kanske fanns det redan utsagt i den grekisk-judiska tankevärld han vistades i? Människan väljer för sig själv och för alla människor på en gång. Det var Sartres svar på varför existentialismen var en humanism. Att vara människa är ett tungt ansvar. Inte bara jag, utan alltid även du. Över allt finner man humanismens formulering. Om man med överallt menar europeisk tradition, vilket kanske inte är synonymt. Idel godhet tycks det. Men vilken särställning vi ger oss med denna sanning. Allt handlar om oss - enbart. Människan, skapelsens krona. Är det därför vi så ofta agerar som om ingenting ska komma efter oss? Humanism för djuren, finns den? Finns det ett människans val för en feberaktig jord, för utfiskade hav och ödelagda kontinenter? En humanism som är utom sig?

Frånvarande lära

Humanismen. Nej, jag hittar den inte. Humanismen är som Gud, bevisar sin existens genom sin frånvaro. Denna utomordentliga idétradition nämns sällan i dagsdebatten, mest blir det som förträfflig synonym, medmänsklighet helt enkelt.