Från Tora Bora-grottorna till Tensta

"Europa har inget hjärta. Ingen själ och inget hjärta, bara en arbetande kropp, mekanisk, maskinmässig." Orden är Vladimir Ibn Nilads, en lättdechiffrerad omdöpning av en viss beryktad islamistisk terroristledare. Han har kommit ner från bergen, lämnat sitt gömsel i Tora Bora-grottorna och gått i hemlig exil - i Tensta i Stockholm. Med sig har han en liten terrorcell som ska hjälpa honom att förverkliga ett stort och förödande attentat, nära inpå de i anden svaga och "feminiserade" européerna. Lena Anderssons satiriska roman tar till en början avstamp i occidentialismen, österlandets stereotypiserade syn på västvärlden, men begreppen grumlas nästan omgående. Vladimirs hårda kompromisslöshet luckras upp i de otrognas miljöer. När han rentav blir förälskad i en prostituerad kvinna och börjar köpa griskött i matvaruaffären krävs det betydande tankesaltomortaler för att han ska kunna få ihop detta med sin fundamentalistiska renhetsiver. Västerlandet utövar en svår lockelse samtidigt som det i varje por anses vara föraktligt. Om än skriven med känsla och smartness är Slutspelat en bok som hamnar i det obestämda. Varken som satir eller substantiell samhällskommentar når den riktigt högt. Och det är först i den hejdlösa, närmast orgiastiska slutscenen som dess humor kommer till sin rätt. Frågan är också hur en sådan här roman ska läsas. Den som följt Lena Andersson i offentligheten vet att hon är ett affischnamn för nyateistiska organisationen Humanisterna - en sammanslutning som visserligen har många poänger, men även nyttjar övertoner som gränsar till det intoleranta. Det finns något lätt arrogant över den nu utgivna Slutspelat. Det kunde ha varit vitalt, en bok bör aldrig stryka medhårs, men blir här dessvärre mest tarvligt. Även om det aldrig hänfaller till plakatmässighet eller enkla budskap så går det inte att ta miste på att författaren med viss glädje framställer den religiöse i gemen som suspekt och lite löjlig. Finns det inte ett korn av fanatism även hos grått obemärkta gudstroende? När de inte i gemen en liten fundamentalist vid sin barm? Tycks frågorna formuleras. Säkert en givande och friskt kontroversiell debattingång, men som skönlitterärt anslag onödigt yxigt.