Göteborgaren Per Johansson debuterade 2006 med romanen Göteborg i päls, en realistisk jag-berättelse om den tuffa tillvaron i ett restaurangkök. Fyra år senare kom hans andra bok, Cancersurfare, en skildring i hemtjänstmiljö. De båda böckerna har renderat författaren Göteborgs-Postens litteraturpris.
I sin nya bok Kricket har författaren lämnat jag-berättandet och låtit en doktorand i historia vid namn Kerstin bli huvudperson, åtminstone i första hälften av romanen. Händelserna utspelar sig till en början på 1970-talet, Kerstin knackar på sin skrivmaskin när hon arbetar med sin avhandling om Karl XII. Hon är gift med bilmekanikern Claes och de har en adoptivson, Yohil, född i Pakistan. Men det är ingen lycklig familj, Kricket är ingen lycklig bok.
Ganska snart får läsaren klart för sig att Kerstin är mentalt störd, hon klarar inte av vare sig familj eller studier och går allt längre in i en psykos. Hennes allt mer förvirrade verklighetsuppfattning plågar make och barn men framför allt henne själv.
Parallellt berättas om Karl XII:s eländiga tillstånd vid tiden för det ödesdigra slaget vid Poltava. Kungen lider svårt av en skottskada i foten, han kan inte delta i striderna utan befinner sig på flykt undan ryssarna på väg mot Turkiet. Både han och Kerstin färdas mot sin undergång. De skilda berättelserna glider alltmer in i varandra.
Efter att ha varit intagen en tid på S:t Jörgens sjukhem och fått elchocker för sin psykos reser Kerstin till Istanbul för att söka material till sin "avhandling", ett arbete som för länge sedan havererat. Allt slutar med katastrof. Kerstin omkommer, kvävd av sina egna spyor.
Men det tar inte slut där. I en andra del, 15 år längre fram i tiden, berättas om Yohils jobb på en bar i Istanbul. Hans liv flätas på ett märkligt sätt samman med Kerstin, Karl XII och andra gestalter i boken. Kerstin lever nämligen vidare i en ny sorts tillvaro mellan död och liv.
Johansson berättar detaljskarpt i korta kapitel, allt skildras i presens, och resultatet blir en serie filmiska scener. Genom att ge utrymme åt meningslösa detaljer i de ordknappa episoderna närmar sig berättelsen det surrealistiska eller drömlika.
Skildringen av Kerstins väg in i psykosen är den starkaste delen av boken. Sedan, när allt börjar sväva, tycker jag att berättelsen utvecklas till ett sorts språkspel, skickligt sammansatt men ganska tråkigt. Johansson har tydligen tröttnat på den traditionella realistiska romanformen och velat experimentera med uttrycksmedlen. Det är förstås lovvärt. Men jag tror han funnit större nöje i att göra pusslet än vad jag har haft när jag försökt lägga det.
Och varför heter boken Kricket? För att livet kan liknas med ett märkligt spel med svårbegripliga regler?