Jovisst - jag utesluter inte alls att det helt enkelt kan handla om en generationsfråga, det här med att jag förhöll mig rätt reserverad till Markus Krunegård under hans nattliga framträdande på Musikens makt i lördags. Det var hans uppgift att klappa igen hela festivalen; som varit lika mönstergillt snäll och trevlig i sin tredje upplaga som den varit under de två tidigare åren, men jag satt inledningsvis mest och irriterade mig på att han hade det jag uppfattade som seriösa startsvårigheter och därefter att relevansen i exempelvis låtar som Everybody Hurts (som handlade om hur han upptäckte REM:s låt med det namnet), Hollywood Hills och Love Of My Life förhöll sig på ungefärligen samma nivå som depescher från pojkrummet.
Men det var väl helt enkelt kanske det - som de också skulle göra?