Cletus Nelson Nwadike har varit i Råneå, där han samtalat med niondeklassare om livet och dikten. Till Luleå har han kommit för att samtala med Peo Rask i Kulturens hus i dag. Vi slår oss ner i poesihörnan på biblioteket. Cletus Nelson Nwadike blir mycket imponerad av Caroline Mukkalas kamera och berömmer den. Han berättar att han fotar själv och jag undrar om det är lättare att fotografera än att skriva dikt.
- Det är ungefär samma sak, det handlar om att betrakta, och se från olika perspektiv. Men den som inte tränar på att ta bild tar bara en bild, den som är tränad på att ta bild börjar alltid med att planera. Man väntar in ljuset. Den som inte är van förstår inte betydelsen av ljus, förstår inte att hårt ljus är inte bra för porträtt och så vidare.
"Alla tider har sitt ljus"
Är ljuset som inspirationen när man skriver dikt?
- Den som inte är van vid att skriva dikt väntar på inspiration, men den som är van vid att skriva dikt ser det som: jag ska lära mig att jobba med det ljus som finns. För alla tider har sitt eget ljus. Det finns gryningens ljus, det hårda ljuset, nattens ljus. Så det handlar faktiskt om att träna också. Jag skriver, jag läser, jag förstår mina egna begränsningar, mina egna brister. Och försöker använda dem.
Vad är det för begränsningar och brister du talar om?
- Det att begripa hur det är att vara människa, att jag kanske inte är morgonpigg, jag kanske har svårare att komma igång på morgonen, man börjar förstå vem man är, acceptera det och inte förvänta sig för mycket av sig själv.
Är du lat?
- Lite grann, ibland, men jag övar på. Ibland räcker det att göra lite grejer men man gör det med mycket kärlek. När jag började skrev jag väldigt mycket dikter, för mig var antalet viktigare än innehållet. Jag lät inte läsaren komma in, man ska planera in läsaren i sitt skrivande. Det är viktigt att låta läsaren komma in i dikten, i processen, vem ska läsa detta, när ska det läsas? Ulla Olin, min favoritdiktare, skriver att få brev när man inte väntar sig ett brev är en bra sak, att solen skiner är en bra sak, att inte vara död är en god sak. Det säger så mycket om livet. Så läsaren kan gå in, och känna.
1990 kom han till Sverige som politisk flykting från Nigeria. Åtta år senare gav han på sin första diktsamling på svenska, En kort svart dikt. Han berättar att regimen i Nigeria inte vill veta av skönlitteratur, de vill bara att det ska ges ut faktaböcker. Han ser det som att han befinner sig i exil men att känslan av exil håller på att försvinna.
Och ersättas av?
- Ersättas av att jag är en författare som bor utomlands. Jag brukar säga så här att jag har hittat ett hem mellan vad jag känner och vad jag vet. Det finns ingen annanstans. Vad finns i ditt hjärta, ditt huvud, det är där du är hemma.
Var bor du?
- I mina känslor, och mina kunskaper.
Jag menar rent geografiskt.
- Det är väldigt svårt att placera mig, att tvinga mig att bo på ett ställe.
Men du bor i ett hus?
- Jag bor i ett hus, som alla andra, jag bor i ett hus, men jag ser det inte som att jag bor bara där, utan det som är hemma är det som jag älskar.
Men var är du skriven någonstans?
- I Småland. Aneby. Utanför Nässjö. Och före det Gislaved. Så det är Småland för hela slanten. Men jag har alltid drömt om att komma till den här trakten, åka lite längre upp, Kiruna, Haparanda.
Varför har du inte gjort det tidigare?
- Det är frågan. Det har blivit mycket annat. Sen är det dyrt! Det är jättedyrt. Men jag har lovat att jag ska åka Sverige runt, ta ledigt från mitt arbete och bara åka och uppleva Sverige.
Du har ett vanligt förvärvsarbete också?
- Jag är fritidspedagog, jobbar med ungdomar på en skola, tvingar dem att frivilligt skriva dikter. Ibland tycker de att det är tungt. Vadå skriva dikter, vadå läsa en bok, det är lite töntigt att läsa en bok och skriva dikter.
Nu pratar du om pojkar?
- Ja. Flickorna, de läser. De slukar allt. Om tjugo år tror jag att det kommer att bli en kvinnlig dominans över hela världen. Nigerias bästa författare det är en kvinna. Det är deras tid nu.
Hans modersmål är ibo. Svenska språket har tvingat honom att tänka mer på sitt modersmål. Vad ibo har och inte har.
- Vissa saker som horisonten, har vi inte ord på. Så jag tänker, jag måste skapa mig ett ord för horisonten, varför har vi inget sådant ord? Det finns fler exempel. Tjuvlyssna, tjuvkika...
Om man vänder på det, vad saknar du i svenska språket?
- Man kallar saker och ting för vad det är, man glorifierar inte någonting, man avklär saker i Sverige, vi säger den stora pappa, här säger man: farfar. Man försöker nå kärnan. Den här är den här och den här. Inte för fint, vi säger som det är. Så att alla fattar det, så att man kan begripa det. Det är farfar, punkt slut! Kom inte och kalla farfar något annat! Man kan inte kalla sina kusiner för bröder och systrar för det är de inte!
Återvänder ofta
I sin poesi återvänder han ofta till Nigeria, till barndomen där. Men han är ingen exilförfattare som kritiserar sitt gamla hemland. Däremot följer han utvecklingen noga. Ofta talar han i telefon med sina nigerianska vänner om förändringarna som är på gång, om revolutionsvinden.
- Vi ska trötta ut våra generaler, orden ska komma, det ska komma en örn ur ordet som tar dem och försvinna in i ordet. Bokstäverna ska ta dem, ingenting kan stå emot bokstäverna, de är så stora, så starka, att ingenting kan stå emot. Hur mycket pengar har våra generaler i främmande banker, det är en mycket fascinerande tid. Vad ska hända med mina 150 miljoner svarta bröder och svarta systrar i Nigeria? Jag vill att bokstäverna ska komma till dem. Vi ska utvecklas, tillsammans ska vi hålla händerna.
Det uppfyller dig i hög grad, men det är inget du skriver om. Är inte det lite fegt?
- Jo. Absolut. Men det är det jag säger. Hela jag är fylld av brister. Men jag är medveten om det, och jobbar i min takt.