- I Sarah Coopers liv har det alltid funnits svartvita bilder. De föreställde människor ur deras släkt och det var text på baksidorna. Där fanns kopplingen mellan text och bild, länken till berättandet. Nina Goorfer tillbringade alla somrar hos morföräldrarna. Mormodern berättade historier från sin ungdom och barndom. Nina hade aldrig varit på platserna i berättelserna men de blev så levandegjorda, säger Ingela Ögren Weinmar, pedagogisk ledare i Konsthallen.
Portabel studio
Nyfikenhet på berättandets väsen drev 2006 duon till Kirgizistan. Med sig hade de en portabel fotostudio. Sarah Cooper och Nina Gorfer reste till en rad byar, lyssnade till folksagor, myter och historiska återblickar. Personerna bakom berättelserna fick frågan om de ville vara med och iscensätta skeendena på bild.
- När människorna berättade vävde de ofta in egna livshistorier eller händelser. Under fotograferingen gav Sarah och Nina tips och idéer men det var alltid personerna som skulle fotograferas som beslutade hur det skulle göras, säger Ingela Ögren Weinmar.
Sarah Cooper och Nina Gorfer hade tusentals bilder med sig hem från resan. Bilderna bearbetades digitalt och vissa sammanfogades till kollage. Flera av verken påminner om renässansmåleri.
Berättelserna bakom bilderna finns dokumenterade. Titelbilden My Quiet of Gold föddes ur ett av konstnärsduons första möten i Kirgizistan.
- Sarah och Nina blev inbjudna till en opera. Kompositören var en känd musiker som hade blivit satt i krigsläger i Sibirien. 1917 flydde han och vandrade hela vägen till Kirgizistan. När han till slut kom fram var han en gammal man.
Flydde för livet
Ett annat verk, bestående av fyra bilder, bär titeln 1916 och skildrar om hur två tredjedelar av landets befolkning dödades. Där finns berättelsen om hur människor flydde för livet när ryska soldater rekryterade män till första världskriget.
Kännetecknande för Sarah Coopers och Nina Gorfers arbete är uppluckringen av gränser. Där finns historiska skeenden, som ovan beskrivna konstverk, blandade med folksagor och mytologi. Ett exempel på det sistnämnda är myten om Det onda ögat.
- De två barnen på bilden var så vackra och fulländade att ortsbefolkningen blev avundsjuk och sände en förbannelse över dem. Barnen växte aldrig utan förblev små till sin död, säger Ingela Ögren Weinmar.