Från Kiruna till hela världen
I själva verket var Marianne Greenwood, som föddes i Gällivare och växte upp i Kiruna, under sitt långa liv fram för allt yrkesarbetande fotograf och skribent.
I februari i år avled hon, 90 år gammal, i sitt hem i franska Antibes. Bara en dryg vecka tidigare hade en stor utställning med hennes fotografier öppnats på Etnografiska museet i Stockholm.
Året innan hade hon tilldelats den prestigefyllda utmärkelsen Women of Discovery Award of Lifetime Achievement i New York, där man samtidigt visade en stor retrospektiv utställning med hennes bilder av ursprungsbefolkningar världen över.
Drygt 30.000 bilder
På lördag öppnar Konstens hus i Luleå en utställning med Marianne Greenwoods fotografier. Utställningen är producerad av Etnografiska museet, som numera förfogar över drygt 30.000 av hennes bilder. Det är långt ifrån alla - Marianne Greenwood var en vagabond och i intervjuer har hon berättat om alla de bilder som försvunnit på vägen.
- Jag känner hennes närvaro här nu, säger Eva-Gun Jensen på Konstens hus.
- Tyvärr hann jag aldrig träffa henne personligen, men jag har förstått att hon skulle ha glatt sig över att hennes bilder visades i Norrbotten. I sina böcker återvänder hon ofta till norrskenet och till barndomens landskap och i intervjuer på senare år har hon visat en viss besvikelse över att Sverige aldrig tidigare visat särskilt stort intresse för hennes fotografier.
Köpte kameran för diamantring
Marianne Greenwood föddes 1916. Pappa Hederström var jägmästare och självklart mycket naturintresserad. I hemmet fanns National Geographic, en tidig inspirationskälla, liksom besök av gäster som Grönlandsfararen Knut Rasmussen, Sven Hedin och pappas kusin Gösta Montell, intendent på Etnografiska museet.
Från Kiruna bar det av till Stockholm och dåtidens motsvarighet till Konstfack. Hon gifte sig tidigt och fick en son, senare också en dotter som dog i späd ålder. Efter dotterns död "flydde" hon mitt under brinnande krig till Lausanne för att gå hotellskola. Där träffade hon sin andre man, en engelsk mångmiljonär, lämnade honom men behöll hans namn och vigselringen.
Den senare skulle visa sig betydelsefull. För den dyrbara diamantringen kunde hon köpa sig en Hasselbladskamera.
Kände Picasso och Taube
Marianne Greenwood började arbeta som fotograf, ömsom i Paris, i Antibes och Stockholm där hon också under en period jobbade som scripta och med manusarbete tillsammans med bland annat Hampe Faustman och Alf Kjellin.
I Frankrike umgicks hon och samarbetade med dåtidens unga franska litteraturelit, lärde känna Picasso, publicerade sin första bok tillsammans med poeten Jacques Prevert och Francoise Gilot och satt ofta modell.
I många år bodde hon i Grimaldiborgen i Antibes, det första Picassomuseet, om vilket hon senare gjorde ett stort och mycket vackert bokverk.
Men kanske var det Evert Taubes förtjänst att hon började sitt nomadliv. Honom hade hon träffat på den gata i Antibes som Taube senare skulle besjunga som "Najadernas gränd". De hade gjort två böcker tillsammans - Svarta tjurar och Återkomst - och den välkända bilden av Evert Taube som en Rönnerdahl i vit skjorta och med blomsterkrans i håret bär Marianne Greenwoods signatur. Kransen hade hon själv bundit med blommor som hon plockat på en äng i Antibes.
Reste på egen hand
1962 hade de båda stämt möte i Guatemala. "Vänta på mig i Quiriquá", skrev Taube, men själv dök han aldrig upp. Senare skrev Marianne Greenwood att"ingen svensk poet ska någonsin vänta på mig i Quiriquá, han menade någonting annat som jag skall förstå senare i livet när min levnads väv kan tydas".
I stället för att vänta började hon resa på egen hand - Guatemala, Honduras, Mexico. Senare Colombia, Panama, Franska Guiana, Brasilien, men också Afghanistan, Nepal, Thailand. Hon reste med lätt bagage, sökte upp urbefolkningar, stannade länge och deltog i vardagslivet.
Efter 30 års utlandsvistelse återvände hon till Sverige och Lappland där hon bland annat besökte Jokkmokks marknad, ständigt med kameran i närheten.
I över 25 år reste Marianne Greenwood runt i världen och skrev och fotograferade. En del av dessa resor har hon berättat om i ord och bild, både i böcker och i artiklar. I Resa i min adressbok, som kommit ut i två upplagor, skriver hon om många av de vänner hon mött genom åren, hon som av väninnan Anais Nin beskrevs "ha en sällsynt begåvning för vänskap".
Samlade på upplevelser hela livet
Genom hela livet tycks Marianne Greenwood ha samlat på upplevelser snarare än på ting och i en intervju för tidningen Vi berättade hon för några år sedan att hon inte hade någonting emot att kallas för "musa" - att vara inspiratör för någon såg hon som något positivt. Men när hon publicerade en personlig bok om Evert Taube 1984 upplevde hon att den tegs ihjäl i Sverige.
Om honom har hon bland annat sagt att han aldrig var trogen någon kvinna, bara poesin. Och om man lägger örat nära hennes egna texter hörs resterna av en för oss välkänd dialekt genom hennes bruk av ordet "som" när hon beskriver hur Evert Taube hade förmågan att få henne att känna sig, inte bara vacker, utan också genial: "Fast det är förstås sant att man alltid känner sig som dum bland dumbommar och genial bland genier".
Så jobbar vi med nyheter