Inte bara i bloggar och dokusåpor på TV exploderar de självutlämnande berättelserna. Även i romanernas värld har den självexponerande jag-formen blivit allt vanligare. Ingrid Elam frågar sig varför i Jag. En fiktion.
I sin exposé visar hon hur jagformen förändrats från Sapfo och Augustinus till våra dagars Carina Rydberg eller Lars Norén och En dramatikers dagbok. Där Sapfo talade med gudar och Augustinus erkände sina synder inför Gud, handlar det hos Rydberg och Norén snarare om att lämna ut andras synder. Existerar överhuvudtaget någon absolution för den moderna författaren ges den av det mediala offentliggörandet.
Elam drar intressanta paralleller mellan olika författarskap och visar sig ha fin känsla för både närläsning och sammanhang. Spännande är hennes tolkning av Den unge Werthers lidande som ett sätt för Goethe att genom huvudpersonen föra fram kritik mot det känsliga, och av självbedrägeri präglade, jag han såg breda ut sig i spåren av 1700-talets känslokult. Så tolkade dock inte Goethes samtid boken, man läste den i stället utan distans.
I dag frestar mediers uppmärksamhet av författarskapet, den som håller i pennan att använda "jag-formen" som marknadsföringsknep. Carina Rydberg gick inför släppet av Den högsta kasten ut i media och talade om att boken handlade om henne själv. Och kanske har Karl Ove Knausgård nått vägs ände i mediefrieri med 3.500 sidor hämtade ur det egna livet.
Elam skiljer på två typer av läsare. Den ena läser alltid romaner som om de utspelade sig i verkligheten och blir upprörd över gestalternas beteenden. Medan den andra håller distansen och vet att litteratur är skapad. Själv hör hon till den senare gruppen. Hon läser Rydbergs Den högsta kasten, Lundgrens Myggor och tigrar liksom Noréns En dramatikers dagbok som romaner med ett fiktivt jag oavsett vad författaren själv påstått.
Ett jag är i själva verket per definition fiktivt när det tar steget in i litteraturen, menar hon. Det är lätt att hålla med. Hur sann än en författare menar att en text eller bok är bygger den på subjektiva tolkningar, otillförlitliga minnen och upplevelser av situationer och människor.
Men hur ska man då tolka utbredningen av jaget som form under senare år? Att det inte nödvändigtvis handlar om någon självcentrering visar redan tanken på anpassning till medielandskapets utseende. Det kan också, som Elam påpekar, handla om en känsla av ensamhet. Eller, varför inte, om att de stora berättelserna är döda och att enda sättet att omfatta en svåröverskådlig värld går genom den egna upplevelsen och det egna jaget.
Vladimir Majakovskij och Edith Södergran kastade för snart hundra år sedan av sig religionens, familjens och könsordningens tvångströjor. I dag blickar en ensam och vilsen nutidsmänniska in i tv:ns och webbkamerors ögon sökande efter uppmärksamhet. Men kanske också efter den mening och tröst som ges av betraktarens eller läsarens vilja att se och höra på.