Från humaniorans guldålder

Sven-Eric Liedmans självbiografi Blickar tillbaka är i det stora hela ingen lustfylld läsning, men som vittne till den akademiska humanismens vitalitet under efterkrigstiden är den intressant. En prästson från Skånes landsbygd. Både välartad och svåranpassad, tar studenten som privatist (tillsammans med en skogshuggare från Piteå!), har lika lätt att lära som han har svårt att anpassa sig. Stursk i folkskolan, ganska stursk även i sin akademiska karriär och därför blev Uppsala aldrig ett alternativ, professuren i idéhistoria kom att bli i Göteborg. Vår meste popularisator av idé- och lärdomshistoria, en man som kan få de tyngsta ämnen att verka lättlästa. Men någon stor självbiograf är han inte, tämligen fjär mot de egna minnena, och självrannsakan och moralisk uppgörelse ägnar han sig inte alls åt. Kanske finns inte behovet, det egna livets fadäser verkar varken bortgömda eller förstorade. Som förälder och make tidstypiskt konventionell, skiljer sig en gång, blir glad när sonen leker docklekar. Det mest handlar dock om det akademiska livet, skrivandets och forskningens mödor och lust, utnämningar, projekt och begåvade doktorander. Lite roligare är erfarenheterna från Sydsvenskan där Liedman verkade på sextiotalet. Och så var han poet också, som för att pröva på, men det var forskningen som var hans kallelse. Och humaniora hade en guldålder, vad än Svante Nordin påstår, idéhistoria byggs upp och överallt finns begåvade forskare, status, efterfrågan. "Jämlikheten var då som nu mitt ideal, men jag förstod ännu inte att jämlikheten går att förena med insikten att vissa kan mer, andra mindre" skriver han apropå sin pedagogiska metod i början av lärarkarriären. Nu är den senare avslutad, och Liedman ägnar sig åt det författarskap som gjort hans ämne hart när folkkärt. Med stora volymer om det mänskliga tänkandet, I skuggan av framtiden, Ett oändligt äventyr och Stenarna i själen.