Från handelskapitalism till industrialism

Redan vid sekelskiftet 1900 upplevde Luleå sin första "fastighetsboom" där många investerare spekulerade i tomtköp och illa genomtänkta byggen. Anledningen var den stora inflyttningen.

Kultur och Nöje2008-04-12 06:00
Maurits Nyström
Det ursprungliga fröet till Luleå var hamnen. Förändringar som haft sin rot i hamnförhållandena har även därefter vid flera tillfällen under seklernas lopp på ett avgörande sätt påverkat stadens fortsatta utveckling. Detta inflytande kan avläsas även i vår tid. I århundraden formades invånarnas bosättningsmönster av näringstillhörighet och strandanknytning. Norra hamnen var platsen för handelsskutorna och där hade köpmännen sina sjöbodar och vissa lagerlokaler. De större köpmansgårdarna var grupperade efter Storgatan och Rådstugatan, alltså i närheten av djuphamnen. I den mer långgrunda Södra hamnen dominerade fiskarna. Följdriktigt fanns deras små stugor vid den flacka Sandviken (senare Oscarsvarv), i Skataområdet samt vid Svartholmsviken (nuvarande småbåtshamnen). Där bodde även sådana sjöfartens tjänare som lots- och tullpersonal. Dessa generella mönster gällde ungefär till sekelskiftet 1900. Därefter bröt nya krafter fram och den sociala differentieringen uttryckt genom boendet formades efter nya mönster. Utnyttjandet av stadshalvöns stränder påverkade stadsplaneringen i fler avseenden. Brandfarlig verksamhet, som till exempel brännvinsbrännerier, placerades vid stränder som var mindre eftertraktade och närmast obebodda. Detta bidrog efterhand till vad som senare kom att kallas industriområden. Pontusudden blev på detta sätt Luleås första "industriområde" något år före sekelskiftet 1800. Där fanns sedan tidigt 1700-tal också lastageplats för bräder. Tradition och nya regelverk samverkade alltså. Södra Skataudden (Oscarsvarv) fick ungefär samtidigt likartad prägel. Reglering krävdes
Att planerad användning av stadens mark, även utanför stadskärnan, kom på tal i Luleå i slutet av 1700-talet hade säkerligen att göra med att handeln och sjöfarten hade expanderat senaste femton åren. En helt spontan ordning var inte längre möjlig, det krävdes en viss reglering. Dessutom hade magistraten 1790 tagit vissa initiativ för en mer genomarbetad stadsplanering och en ny stadsplan hade fastställts 1791. Denna förblev dock i huvudsak en aldrig uppnådd idealbild av hur Luleå borde se ut. Under 1830-talet intensifierades skeppsbyggeriet i Luleå under några år. Ett skeppsbygge kräver många underleverantörer och detta stimulerade de lokala näringsidkarna. Varvsintressenterna ville förse sig med strandmark för att få plats med fartygens stapelbäddar. Detta ledde till ytterligare formalisering av marktilldelning och krav på upprättande av skrivna kontrakt. Dessutom skärptes vissa säkerhetskrav, som till exempel att det stora utförsellagret av tjärtunnor skulle avskiljas från Norra hamnen till en egen hamnplats, ett så kallt tjärhov. Namnet har dröjt sig kvar hos en gata på Gültzauudden. Åren runt 1860 var en dynamisk period i Luleås historia. Länsstyrelsen flyttades från Piteå och nytt landshövdingeresidens byggdes i Luleå. Bland många andra nyheter kan nämnas nytt länsfängelse, läroverk och rådhus. De politiska institutionerna förstärktes och moderniserades genom att drätselkammare (kommunstyrelse) inrättades 1853 och stadsfullmäktige 1863. En ny och starkt utvidgad stadsplan antogs 1859. Detta var första gången som hela stadshalvön reglerades genom en plan. Bakom 1859 års stadsplan låg en tydlig, men ändå realistisk, strävan att göra Luleå stadslikt. Så tillvida hade den en annan karaktär än 1791 års plan. Utbyggnadsvåg
En ny våg av planering och utbyggnad svepte över Luleå under sent 1800-tal. Järnvägen från malmfälten och den stora malmhamnen stod klara sommaren 1888. Järnvägen gick in mot staden öster om den tidigare bebyggelsen. Stadskärnan hade drabbats av en omfattande och förödande brand sommaren 1887. Återuppbyggnad och bebyggelseexpansion inföll alltså samtidigt. Ny stadsplan fastställdes redan 1888. Bredare gator planerades och återuppbyggnaden i de nedbrunna eller tidigare obebyggda kvarteren genomfördes utifrån den nya gatubredden. Det ledde till att Luleå för lång tid framåt på många ställen fick varierande bredd längs en och samma gata. Så var till exempel Storgatan en mycket svårreglerad gata. Runt sekelskiftet 1900 fick stadens centrala delar sådana moderniteter som elektrisk gatubelysning samt vatten- och avloppsledningar. Ideologiskt nytänkande
Med den tidiga industrialiseringen uppstod arbetarsamhällen som öar av bebyggelse utanför det gamla stadsområdet. Altappen, Karlsvik och Bergviken var exempel på sådana samhällen. De två förstnämnda hade inslag av bruksortens karaktäristika. Ideologiskt nytänkande samt social och ekonomisk omvandling banade under andra hälften av 1800-talet väg för det nya fenomenet folkrörelser. Frikyrko-, nykterhets- samt arbetarrörelse byggde på mötesverksamhet med brett folkligt deltagande. Alla var alltså i behov av egna samlingslokaler. Sammantaget var detta grunden för huvuddragen i 1900-talets samhällsutveckling. Den ekonomiska expansionen i Luleå under 1890-talet ledde till kraftig inflyttning, inte minst från de näraliggande socknarna Nederluleå och Råneå. Folkökningen gav bostadsbrist, stigande priser på fastigheter samt ökat byggande. Runt sekelskiftet 1900 upplevde Luleå sin första "fastighetsboom" och många investerare spekulerade i tomtköp och illa genomtänkta byggen. Under det nya seklets första årtionde svalnade marknaden, priserna sjönk och somliga lokala penningplacerare drabbades av konkurs. Därefter gick det tidiga 1900-talet in i ett lugnare skede i Luleå.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!