I Gryning över Kalahari från 2005, tog Lasse Berg med oss till Sanfolket i Kalahariöknen, den folkspillra som i stort levde som vi alla gjorde för hundratusen år sedan. Bushfolket fick allt svårare att bevara sin livsstil, den som olika forskare menade att alla människor hade sina rötter i. Sanfolket hade en särskild plats i Bergs hjärta och deras humor, värme och avslappnade sätt att lösa konflikter ledde honom vidare i utforskandet av urmänniskans egenskaper. Han presenterade vetenskapsmännens nya teorier om människans evolution och väckte fascination - och kritik - för sin tolkning av urmänniskan som jordens snällaste apa. Människan var född solidarisk, hon samarbetade och delade med sig, konkurrerade inte och visade ingen aggressivitet.
Hur kan dessa "grundbultar" i den mänskliga naturen ha lett fram till det som sedan en tid skakar en hel värld: revolution, inbördeskrig, brinnande kärnkraftverk? Vad hände efter utvandringen från Afrika?
I uppföljaren, Skymningssång i Kalahari, vill Berg ta reda på det och han går tillväga på samma sätt som förra gången: Han möter Sanfolket, reser runt i världen, samtalar med olika vetenskapsmän, besöker utgrävningar, grottor, stränder, olika kulturer. Man hänger oemotståndligt med, också när resan stannar till i helvetet på jorden, Liberia, under Charles Taylors styre, eller i Rwanda där "han umgås med mördare dag ut och dag in". Men ingenting rubbar Bergs tro på det goda i människan. Människans historia må vara krig, men kriget är inte hennes arvedel.
sen att det var jordbruket som blev människans fall var redan Rousseau inne på när han skrev att den första som hägnade in ett område och sa: detta är mitt, födde eländet. Den ädle vilden gick till spillo när konkurrensen om resurserna tog vid.
Värst blev det efter istiden, då människan höll på att stryka med. I kampen för överlevnad kom någon på idén att odla och någon staketet. Livet handlade inte längre om samarbete, utan om makt och ägande, och resten känner vi till, människan blev omänsklig.
Så hur allvarligt är det? frågar Berg. Två dussin människoarter har dött ut i samband med stora klimatförändringar. Se hur det gick för våra närmaste släktingar, neandertalarna, skriver han. De fanns samtidigt med människorna i Europa för 40 000 år sedan, men dog ut, liksom stora delar av mänskligheten. En lite yvig slutsats kanske. Är det inte ytterst oklart vad som fick neandertalarna att dö ut?
Lasse Berg smittar med sin entusiasm. Ibland blir tonen lite jargongaktig och ibland låter han som en nyrousseauan, men envisheten med vilken han ror projektet iland imponerar.
Altruismen då? Är den medfödd? Ja, Berg kan ha rätt. Michael Tomasello, forskare i kognitiv psykologi, har i upprepade försök med små barn upptäckt att förmågan att samarbeta kan vara nedärvd. Uppmuntran från till exempel föräldrar hade ingen betydelse, snarare tvärtom och belöning minskade lusten till hjälpsamhet. Samarbete drivs alltså av en inre motivation (men är samarbete och altruism samma sak?)
Hur känslor fungerar biologiskt är det ingen som riktigt vet, inte mer än att basaffekter (som hunger, vrede, sorg, nyfikenhet) är både psykologiska och biologiska fenomen och att aggressiviteten är lika genetiskt förprogrammerad som i så fall altruismen. Varför ställer förresten Berg de olika basaffekterna i motsatsförhållande till varandra?
Hur kommer det då att gå för oss? Kommer vi också att dö ut (som art). Berg är optimistisk (också en medfödd egenskap). Människan klarar sig nog tack vare förmågan till samarbete och lättheten att hitta på lösningar. Men den stora frågan, medger han, är om vi tillsammans nu kan "snacka oss ut ur drivhuset".