Han rör sig alltså baklänges i tiden, första delen kom för fem år sedan och behandlade 1900-talets filosofi, nu går gränserna mellan 1776 och fram till 1900.
Metoden är densamma, en vänlig och traditionell berättelse med stor konkretion om denna märkliga vetenskapsgren, tänkandets egen. Det blir etthundrasextio kapitel och 900 sidor, men är lättläst även om det tar tid. Nordin är inte överraskningarnas man, inte de hisnande omtolkningarnas profet utan den oerhört beläste professorn som är sin egen värld av lärdom.
Mest imponerar topografin hos det tyska filosofiska landskapet. Den tyska idealismen, dess stora konstruktioner och stormarna runt omkring dem. Striden mellan uplysningstidens kliniska ljus och romantikens mysdunkel, Kant, Schelling, och Hegel, filosofer som ibland var diktare eller diktare som filosoferade. Filosofiska centrum som kunde rymmas i en småstad, men med tiden framför allt i Berlin. En väldig tankemassa som liksom fyller hela århundradet, från Kants harmoniska uppdelning av tro och vetande ända fram till Nietzsches avgrundsdjupa svartsyn och klarsyn.
Det är vackert och klart skrivet, traditionsbekräftande men också spännande. Hur? Därför att det alltid är uppmuntrande för tanken att möta urkällorna till vår nutida värld, en sådan som Immanuel Kant exempelvis. Utan hans filosofi, utan hans ”kritik” är det svårt att tänka sig en enda del av det moderna samhället, av vår vetenskap, vår rationalism, vår förmåga att hantera världen mer instrumentellt än tron och religionen någonsin förmådde.
En lång räcka av korta biografiska filosofier, någon gång längre, som just den inledande om Kant. Lika lärorika som stornamnen är inte alla de bortglömda, men vår tid mår också bra av att se var reaktionens och dunklets tänkare började någonstans. De filosofiska bifigurer som växte fram som en skräckreflex mot franska revolutionen och med restauration och Napoleon lägger grunden för vår tids förmörkare. För kunskapsförnekarna, näthatarna, förvillarna. Förlorarna i världen och i tänkandet, det var där de uppstod.
I detta märkliga århundrade är det inte underligt att Hegel börjar tänka på en världsande som förverkligar sig i åskådlig makt och ändamålsenlighet, en gång ridande förbi i Napoleons gestalt. Allt verkade verkligen framåtsyftande under 1800-talet, en väldig makt utvecklas i tänkande och handlande, i förklaring och omvandling. Industrialism och vetenskap och stor rikedom, liksom oändligt kolonialt förtryck. Allt samlat hos de som både förutsäger och avläser världen djupast, filosoferna.
Fler fria intellektuella passerar i den här volymen, den är mer subjektiv i urvalet, men också ganska snål mot skrivande och tänkande kvinnor. Även om madam de Staël får sina sidor. En möjlig kritik är den lite jämntjocka metod Nordin använder, en större dynamik i urval och dramatik hade gjort än större rättvisa åt det filosofiska landskapet.