"I dag gör jag de första anteckningarna för att hålla reda på de nya dagarna. Jag går inte i skolan längre. Jag har fyllt tretton och pappa har satt mig i arbete. Det är som det ska vara, det är dags." Så skriver pojken som berättar i Montedidio, Erri De Lucas barndomsberättelse från 50-talets Neapel. De Luca är en väletablerad och uppmärksammad författare i Italien, har gett ut ett tjugotal titlar men Montedidio är den första att bli översatt till svenska. Pojken har fått plats som snickarlärling. Skolan är bara obligatorisk till trean men pojkens pappa har låtit honom gå kvar två år extra eftersom han tror att utbildning är något bra. Själv kan pappan varken läsa och skriva, men han håller på och lär sig på stuvarnas kollektiv som anordnar kvällskurser. Mamman ligger svårt sjuk på sjukhus.
Varje dag skriver pojken upp vad som hänt på en rulle papper. Språket är det italienska, som finns i bibliotekets böcker. För honom är det ett tyst språk som inte för lika mycket oväsen som neapolitanskan runt omkring honom. Pojken antecknar vad han fått lära sig av mäster Errico men också vad Rafaniello, skomakaren, berättat om vingarna som han har inne i sin ryggpuckel. Rafaniello kom vandrande från ett annat land, på väg till Guds berg i Jerusalem men kom fel och hamnade i staden Montedidio. Så fort vingarna i hans puckel vuxit ut ska han flyga vidare till Jerusalem. Under tiden lagar han skorna gratis till de fattiga i området.
Det finaste pojken äger är en bumerang som han fått av pappan. Han bär den alltid med sig under skjortan. Men eftersom det är så tätt mellan husen och det inte finns någon öppen plats i hela Montedidio kan han inte kasta med den. Istället gör han låtsaskast uppe på taket. Han tränar kastmusklerna till den dag han verkligen ska låta bumerangen flyga. Där uppe på taket träffar han Maria, en annan trettonåring som också bor i huset. Med henne upptäcker han en ny sorts lycka och hur en vuxen mans kropp fungerar.
Den lilla romanen är ett trovärdigt stycke realhistoria om villkoren i efterkrigstidens Italien. Men det är också en berättelse om hur svårt det kan vara för en pojke som bara är tretton år men förväntas uppträda som en vuxen, att förstå att saker inte alltid är vad de utger sig för att vara. När en författare så helt lyckas gestalta det uppväxande barnets förundran över livets märkvärdigheter som De Luca gör blir det även för läsaren ett magiskt skimmer över verkligheten. Själv kom jag flera gånger under läsningen att tänka på Harry Martinsons Nässlorna blomma och Jan Myrdals Barndom. Montedidio är en finstämd, mångbottnad berättelse. Författaren har skalat bort allt onödigt, ändå får läsaren det bedrägliga intrycket av att det är skrivet med ett enkelt språk. Inget kunde vara felaktigare, som så ofta är det enkla det svåraste - en eloge till översättaren Viveca Melander.