Från estraden till de tryckta orden

Svarta pärmar med vit ram, typsnittet heter futura black. - Svårt att låta bli den ordleken om man har mitt efternamn, säger Magnus Svartvall, som på omslaget skrivit ner en del av sin historia. Den handlar om mannen som gick skrivarutbildningar och började tävla i poetry slam och enligt egen utsaga lyckades ganska bra, medan det fanns andra som inte var lika övertygade. Han sliter sitt hår, men tar sig samman och skickar sina dikter till ett förlag som håller på att drunkna i manuskript från slampoeter. Efter några månader kommer ett refuseringsbrev och sagan är över. Eller är den det? Egen utgivning
- Att lämna sitt manuskript till ett förlag är som att sitta på en gunga och veta att man snart kommer att landa på knäna i gruset och att det kommer att svida. Jag har lämnat mitt manus till ett förlag och blev refuserad. I det läget har man två val. Antingen ger man upp och lägger sina dikter i byrålådan eller så ger man ut dem på egen hand. Jag valde det senare eftersom jag har lust till det och för att jag är lite fåfäng, vill lämna något efter mig. Att Magnus Svartvall redan har sina lyssnare från Luleås poesiscen spelar också roll för beslutet att låta trycka dikterna. I sex år har han varit en av de mest aktiva på den lokala poetry slam-scenen och tre gånger har han dessutom tävlat om ett SM. Poetry slam är en tävlingsform i estradpoesi som introducerades i Sverige i mitten av 1990-talet. I Luleå och Norrbotten är historien kortare, men regelbundet arrangeras publika uppläsningar och tävlingar. Sedan ett år tillbaka finns här också poesiföreningen Slam och tanke som tillsammans med biblioteket och tidskriften Komma ofta står bakom arrangemangen. Estradscenen
Poetry slam har ett regelverk som bland annat handlar om att det ska vara egenhändigt skrivna dikter som framförs av poeten själv inom en tidsram av tre minuter. Tidsövertramp ger minuspoäng och texten ska framföras utan rekvisita eller andra effekter. Dikterna i Magnus Svartvalls debutsamling är alla hämtade från estradscenen. - Jag har gjort ett urval bland dem jag tycker har fungerat bäst och det är naturligtvis en chansning att låta dem stå för sig själva i en bok. Inom estradpoesin är alla uppläsningar unika eftersom man som poet förhåller sig till dem som lyssnar, jobbar hårt med pausering och väntar in publiken. Varje dikt i boken föregås av en teckning, ett slags stämningsskapare. - Jag skrev en hel del i unga år, sedan började jag intressera mig för bildkonst, säger Magnus Svartvall som med åren nåtts av en viss nervositet inför sina framträdanden. Vispad grädde
- Ibland får jag frågan om hur man samlar tillräckligt med mod för att gå upp på en scen och läsa sina egna dikter. Från början kände jag mig aldrig nervös, men med åren har det blivit alltmer smärtsamt. Jag tror det har att göra med att jag numera vet hur bra det kan bli vilket innebär att jag lider de gånger jag inte känner att jag når fram till det. Dessutom har jag också fått allt större problem med tävlingsmomentet, jag blir alldeles för sur när jag inte vinner. Alla sorters dikter och ämnen passar estradpoesiscenen, anser Magnus Svartvall, men det ställer krav på poeten som måste kunna tåla publikens reaktioner. På min fråga om hans egna dikter är underhållande svarar han efter en stunds eftertanke: - Jag vill tänka på dem som krossat glas i vispad grädde. Det ser mjukt ut, men det kan också smärta.

Från estraden till de tryckta orden

Från poesiscenens yviga expressivitet till de nedskrivna ordens jämna rader mellan bokpärmar. Så skulle man kunna beskriva den väg Magnus Svartvalls poesi färdats. De dikter han skrivit direkt för estradens poesiscen har han nu placerat i debutboken Poesi Noir.