FÖR Gillian Welch är ärlighet en strikt dygd. Ärlighet mot den musik som hon framför, mot sig själv och mot sin musikaliske partner (samt sammanboende) David Rawlings och, till sist, även mot sin publik. Som för övrigt och bussigt nog bara blir allt större.
Det handlar nu liksom tidigare (på exempelvis den underbara Hell Among The Yearlings) om musik okomplicerat framförd på gitarr, banjo, munspel och inget mera. Utom en tsunami av oförfalskade känslor, då.
Det är oundvikligen frågan om country, men om bistert ålderdomlig sådan; som om den var upptecknad någonstans i det riktigt gamla galna Amerika.
Om harven och om skörden. Livsnödvändigheter. Enbart det nödvändigaste har för övrigt tagits med här; i finfint gråmelerade och utan ens ett uns insmickrande arrangemang och låtar som Scarlet Town, The Way It Goes, Down Along the Dixie Line och Hard Times.
Sånger om hårda villkor i livet och om människor som bara biter ihop och fortsätter att genomleva dem. Både tillräckligt strävt och tillräckligt trovärdigt samt väderbitet.
Upplev. Genom att uppmärksamt lyssna.