Modernismens avantgarde har egentligen inte haft något vettigt att syssla med efter James Joyce och Marcel Duchamp. Med Joyce kom receptet till all experimentprosa under 1900-talet, med Duchamp kom den klackspark som konstvärlden sedan dess aldrig kunnat slå in i mål.
Därför är nutidens experimentella förskjutningar sällan intressanta, oftast en slags förvaltning av givet stoff. Däremot förblir grundtexten, i det här fallet James Joyces Ulysses. Nu i redan uppmärksammad nyöversättning (Bonniers) av Erik Andersson.
Odysseus kallades den förr, och tanken på den antika förlagan blev uppenbar. Företrädarens irrande runt Medelhavet, till cykloper och amazoner, mellan Ithaka och Kirkes ö och så Leopold Blooms enda dag i Dublin, ett irrande den 16 juni 1904. Odysseus, Penelope och friarna eller Leopold, Molly och hennes älskare Boylan. De lärda har skrivit långt om dessa paralleller, och det mesta har sagts om boken, på svenska bäst av Olof Lagercrantz.
Men, modernismens provbibel var nu levererad, full av lockande tips för seklets litteraturproduktion: tillvarons meningslöshet, den låga estetikens företräde (det fula), ramsor, slang och fragment för språkmaterialister, stream of consiousness i Mollys erotiska dröm, högstämd intellektualism, utfrågningar, drama. Med mera sådant som försörjt en Stig Larsson, en Lotta Lotass, två Hanna Hallgren i yrkesutövningen.
James Joyces nya översättning har bett, vilket Warburtons från 1993 inte längre har. Den senare verkar underligt bedagad vid en jämförelse. Ulysses har sina styrkor här och där på de åttahundra sidorna, och lika lätt finner man pladdret, det meningslösa som inbjuder till kursivläsning. Den höga intensiteten, högnärvaron i tingen och varat, i vardagens, i detaljernas lukter och läten, allt detta har kraft och motivation, det inåtvända mumlet inte. Det raka berättandets sinnliga konkretion, som kritiker brukar tala om, det gör Ulysses läsvärd.
Nu kommer paradoxen kring experimentet. Ingenting verkar så avslaget som gårdagens djärva experiment, vilket blivit upprepat till rutin, i detta fall under ett århundrade. 1900-talets filosofiska missuppfattning i estetiken är att dess angelägenhet alltid kräver en form som bryter med den gamla. Att det radikalt nya innehållet alltid skulle kräva radikalt ny form. Vilket också är ett grundskott mot språkets begriplighet och förmåga att kommunicera. Allt detta stör i läsningen av Ulysses, avantgarde-arrogansen. Det är OK som experiment, och tillåtet, men alla experiment måste inte upphöjas till norm, minst de misslyckade.
Men tillbaka till sinnligheten. Även Stephen Farran-Lee fäster sig främst vid den i sitt vackra efterord, som sidställer hela moderniteten. Sinnligheten, från Blooms uppdykande med en frukoststekt njure och fram till den mångbesjungna rumpkyssen efter 790 sidor. Och han gör den där intelligenta sidoupptäckten, att Leopold Bloom, som det tidiga 1900-talets Odysseus, är raka motsatsen. Ingen karlakarl, ingen militär hjälte, utan en kärleksfull pacifist från en nation som både stod och föll med sin nationalism. Fredstro, försoning, kärlek skriver Farran-Lee, så klokt och seende.
Det är vad man behöver innan läsningen. Och så ett långt tålamod.