Han dog 1997 och senast läste jag honom i en essä- och artikelbok bara tre år senare. Som man saknar en anhörig, så kan man sakna honom. Själva rösten, tonfallet, man tycker sig ha hört det, man känner igen. Litteraturens mirakel, ingen annan konstart förmår detsamma.
Och hur kan man annat än sakna en författare som undrar varför i all världen man inte kan simma i en gurka, om den nu innehåller 98 procent vatten och som vara tillräckligt allvarlig för att ibland ångra sitt författarskap eller att han aldrig kom att anteckna färgen på sin mors ögon.
Utan tvivel tillhör han världens stora, framför allt sedan han lämnat sina egna, tidiga bundna och hämmande former eller fyrtiotalsdiktningens påbjudna svarta och intellektuella ångest. Istället släppte han fram sin skapande fantasi, den som förenade undret med enkelheten, barnet med universum. Hans kunskapsbild och hans perspektivbyten, en vishetslärare som kunde tala det sammansatta jaget som driver fram som isflak ”på halvmedvetenhetens hav”. Och mot alla dem som ansåg sig sitta på slutsanningar ville han ”påminna dem om, att vi alla utan undantag deltar i en sällsam slädfärd genom ett frostigt men gnistrande universum, och att understryka det med hjälp av exakta siffror”.
Och naturligtvis älskade han katter.
Som modernist är han oväntat trevlig, inte den slags gnisslande prövning i umgänget som Erik Lindegrens dikt utövar, tvärtom en inbjudande och folkkär poet. Och även om enkelheten döljer bråddjupen finns det ingen lömskhet hos Aspenström. Han visst dock vad han gjorde och någonstans har jag läst att han letade ett uttryck, som man letar färskvaror som ännu inte härsknat till estetik. Vasst och klokt. Aldrig att han väjde för tillvarons dubbelhet och splittring, istället förvaltar han den ovanligt vackert, som i en dikt om schackspelet från 1949:
Jag önskar även närvara vid spelets upplösning,
i den segrande konungens seger
liksom i den flyende konungens flykt
genom nederlag och spärrade zoner.
Lyft mig in i det svartvita spelet.
Låt mig ropa de levandes rop.
Modernist i pennan, men romantiker i minne. Icke att förglömma hans omedelbara humor, hur ofta får man le under läsningen av poesi? Och så oerhört mycket han får sagt i den samlingsvolym som nu, lite otymplig, finns tillgänglig. Han tycks ha avlagt allt det väsentliga inom poesin, ändå blir man hela tiden upplivad av honom, världen blir ny. Hans icke-representativitet ställer honom utanför epokerna och strömningarna och i akademin blev han bara för en kort stund, men gick utan polemik i samband med Rushdie-affären. Hos de pretentiösa passade han inte.
Däremot i alltet och i existensen och i dikten, bland lågt och högt. Storheten i detta och dess frågor kunde han rymma i få rader:
Mångatan hette
ett omtyckt stråk.
Vi gick,
jag vet inte hur,
för att hämta,
jag vet inte vad,
i världen.
(Ur ”Ordbok” 1976)
Världen är alltid konkret i sina delar, och hos tanken finns alltid undret och häpenheten hur allting kan hänga samman, trots allt.
Ännu inte natt? Vinter ännu inte?
Tystnad inte helt? Drömmar flämtar än?