Från ångestens generationer

Jag får inte de två Stig Dagerman att gå ihop. Den lufttäta ångesten i Bränt barn och den kristallrena klarsynen i Tysk höst, kan de komma från en och samme författare? Eller är det efterkrigstidens dubbla själar som speglar sig i dessa hans kanske mest kända böcker? Som nu åter presenteras, med nyskrivna förord, av
P.O. Enquist respektive Elfriede Jelinek. Dagerman kan aldrig frigöras från sin tid, hans författarskap stäcker sig bara mellan 1945 och 1954, det växer fram i lättnaden och ljuset efter krigets slut och får sin skräck och kyla av undergångens realitet i kalla krigets tid, förstärkt av krigets helt levande minne. Det är den klyvnaden som görs tydlig i läsningen av det två nyutgåvorna. Bränt barn är familjerealism och ångest. En mor dör och en son inleder ett förhållande med sin fars älskarinna. Jag kan tycka att allt det ångestridna i Bränt barn ibland får något burkigt över sig, man blir instängd i denna mindre funktionella familj, eller vad som är kvar av den. I den ångestens lägenhet där far och son bevakar och bedrar varandra med enkla och genomskinliga lögner. Boken inleds med moderns begravning, en scen för teatern, stiliserat ren med repliker som briserar försåtligt som blindgångare. Fadern är arbetarklass och stumt klumpig inför känslor och förhållanden, sonen lever i glipan till någonting nytt, studerar för framtiden. Det är ständiga markeringar mot det "fula", modern var sådan, sonens fästmö när hon gråter, moderns kläder någon gång. Det fula skiljer känslornas strömmar åt, det fula (särskilt hos kvinnor) kan avskys med gott samvete. Det är en bitvis obehaglig psykologi och det hamnar långt bortom enkla kategorier som svartsjuka, förträngd sorg och oidipala böjelser. Sonens beräknande sadism mot fästmön, eller hur han i en scen plågar en oskyldig hund. Texten krampar ibland, som när sonen uttrycker sin kvinnosyn, den knyter sig hårt och skakar till. Jo, det är obehagligt, vad är det som inte blir sagt i detta klaustrofobiska drama där en sörjande 20-åring fullständigt osannolikt hamnar i armarna på faderns älskarinna? Så befriande att därefter läsa Tysk höst, den fullständigt klara skildringen av det sönderbombade och besegrade Tyska riket från 1947. Om det finns en enda skildring man måste läsa från Tyskland och tiden så är det denna. De oavvisligt tydliga resonemangen, det helt rena avvisandet av skuld och straff mot en civilbefolkning som letar kol i livsfarliga ruiner eller frusna potatisar i vattenfyllda källare. Där en klick smör är värd prostitution är det inte läge för moraliserande omdömen om skuldavbetalning. Hungern är mer primär, på halvsvältens nivå hamnar politiken en bit bort. Dagermans humanism är inte kletig, den är inte ens medlidande, utan intellektuell klarsyn. Insedd nödvändighet skulle marxisten säga, lidandet är större än man kan uthärda, allt är egentligen slut. Men när det formuleras till litteratur börjar allt åter. Tro inte att han slätar över och går vidare, nejdå, han är lika tydlig när han beskriver hur nazister mutar judiska vittnen till sina rättegångar och hur gamla nazister skäller på de ungdomar som lät värva sig till Hitlerjugend. Och han är bara 23 år gammal när han skriver så vist och avklarnat om ett besegrat, svältande och sönderbombat folk. Dagerman var tidsspegeln som visade dubbel bild. Allt var ruiner, och i den uppenbara ångesten av detta konstaterande borde allt vara möjligt.