Framtiden låter sig inte planeras
De starka krafter som omformat en stad är sällan förutsägbara, något historien visar. Men i efterhand faller alla bitar på plats på ett självklart sätt, men då är det efterrationaliseringar det handlar om. Förmodligen är träffsäkerheten ringa när det gäller framtidsplaner, anser Maurits Nyström, som i sin artikelserie visat att den dominerande kraften när det gäller till exempel Luleå alltid varit omvärldsförändringar.
Ett lärorikt åskådningsexempel är utvecklingen för de norrbottniska malmfälten de senaste 30 åren. Under många år var den norrbottniska järnmalmen inte konkurrenskraftig på världsmarknaden. Många råvaruexperter förutspådde att nedläggning av gruvorna skulle bli nödvändig. Omvärldsanalysen var bristfällig, kanske främst en aningslöshet orsakad av historielöshet. Starkt ökad världsefterfrågan, en följd av intensifierad industrialisering i Kina och Indien samt ökad förädling av malmråvaran, har gjort gruvorna till rena vinstmaskiner. Det oförutsedda hade inträffat. Exemplen kan göras fler. Runt 1950 genomfördes i Nederluleå en strukturell planering för långsiktig jordbruksexpansion. Efter mindre än tio år var utvecklingen den rakt motsatta. Och vem i Luleå anade 1960, och än mindre planerade för, den tekniska högskola som blev verklighet 1971 och som efter ytterligare något årtionde hade vuxit ut till ett universitet med flera tusen studenter. Kajsanering
Utifrån rådande dagsläge, när de gamla stadskajerna fått nya användningsområden, kan man tycka att utvecklingen borde kunnat gå betydligt snabbare efter det att oljehamnen flyttats ut till Uddebo runt 1960. Också LKAB:s malmhamn på Svartön var under diskussion vid denna tid, flyttning övervägdes, men istället blev det nybyggnad på det gamla stället. Den sanering av de stadsnära kajerna som senare blev verklighet var i början av 1960-talet ännu inte en självklar utveckling. Norrbottensteaterns etablering i eget hus vid gamla kolkajen 1987 och Kulturhusets placering 2007 där Bodträskforsbolaget hundra år tidigare haft en lastageplats för bräder kommer för lång tid framåt vara bestämmande för hur strandlägena i innerstaden kommer att nyttjas. Allmänt sett har plan- och bebyggelseutvecklingen i Luleå efter 1970 haft den postindustriella erans signum. Utbildning och forskning, tjänsteproduktion, kultur och rekreation har haft en större tyngd och betydelse under denna era än under tidigare epoker. Nedläggningen av Luleå lasarett 1999 och nybyggnationen i Sunderbyn kommer också att få en starkt stadsförändrande effekt på lång sikt. Lokaliseringen av ett sjukhus i varje stad var en effekt av planeringsförutsättningarna vid sekelskiftet 1900, bland annat långsamma persontransporter. Nu är persontransporter snabba och flexibla och den medicinska teknologin så investeringstung att den leder till centralisering och storskalighet. Gränsupplösning
Att länets huvudsjukhus placerades på en åker mellan Luleå och Boden bidrar till en fortsatt upplösning av den förr så markerade gränsen mellan stad och landsbygd. Dessa var under århundraden skarpt åtskilda, funktionerna var helt olika och detta präglade respektive samhällstyp. Kommunsammanslagningen har underlättat omvandlingen, men den är ändå inte dess orsak. Bakom denna process har legat mäktigare krafter än ändrade gränser för lokal förvaltning. Den landsbygd som gynnats av utvecklingen är den som utgjort stadens omland inom någon mils radie. Mer avlägset liggande landsbygd har däremot hamnat i bakvatten , med fortsatt utflyttning av folk som följd, särskilt de i yrkesverksam ålder. Då försvinner även kommersiell service som affär och bensinstation och på grund av litet barnantal finns det inte heller underlag för skola. Den nedåtgående spiralen är närmast omöjlig att stoppa. Offentliga strategier för landsbygdsutveckling framstår för drabbade byar närmast som ett hån. Att tankar på snäv intressebevakning i form av politiska landsbygdspartier kan uppstå under sådana förhållanden är inte förvånande. Övergången från expansiva till statiska perioder i Lulebygdens historia har vid många tillfällen utlöst lokal kraftsamling för att stimulera en vändning mot positiv utveckling. Beteendet kan exempelvis återfinnas på 1870-talet, sent 1940-tal och tidigt 1980-tal, efter att planerna för Stålverk 80 och Luleå som ståltekniskt centrum skrinlagts 1976. Just nu, trots högkonjunktur, formas också planer för framtiden. Den mest djärva, eller vidlyftiga, av dem har siktet inställt mot Luleå år 2050. Tankespåret är hållbart samhällsbyggande. Bakgrunden, sett ur det stora perspektivet, är den sedan flera årtionden stegrade globala insikten om miljöhoten mot vår planet, manifesterad bland annat vid Riokonferensen 1992. Förutom den internationella nivån med avtal så tillkommer nationell och lokal nivå för tillämpning. Ett nytt begrepp för samhällsplanering utifrån detta synsätt är glokalisering. Innebörden är globalt verkande ekonomiska, ekologiska och sociala krafter samt lokal mobilisering för att möta dessa krafter. Framtidsproblem
De framtida utsikterna för ett hållbart Luleå skall bedömas utifrån sociala, ekonomiska och ekologiska aspekter. Värdering och målsättning utgår från fem områden nämligen boende, näringsliv, rekreation, infrastruktur och natur. Problem uppstår när framtiden skall skisseras. Underlaget blir gissningar, främst som önskade trender utifrån dagsläget. Förmodligen är träffsäkerheten ringa. En tröst i sammanhanget är att tillståndet 2008 inte kunde förutsägas 1966 och inte heller 1966 utifrån 1924. Omvärldsförändringar har varit den dominerande, formande kraften för Luleå ända sedan 1621. Och de har i mycket begränsad mening varit förutsägbara.
Så jobbar vi med nyheter