Med jämna mellanrum dyker det upp artister som lyssnat väl så noga på sina Kate Bush-skivor. Problemet är bara att urskilja vad som är vad. Förrförra året slog till exempel Bat For Lashes igenom med sin andra skiva, Two Suns. Dramatisk, syntetisk och mörk pop som omnämns i Bret Easton Ellis Imperial Bedrooms. Och när man tagit sig in i romanernas värld får nog en viss sorts lycka sägas vara gjord. Men om skivan är bra, eller hur bra den i sådana fall är, är fortfarande inte lätt att säga. För det är framförallt tid som avgör. Det har att göra med att musiken har vissa anspråk på om inte evigheten så åtminstone framtiden. Framtiden som den såg ut under det tidiga 1980-talet när man trodde undergången var nära. Och vad gäller Kate Bush så är den framtiden här nu, snart 30 år efter Orwells 1984.
För att exemplifiera denna tes ytterligare: The Knife är bra, även om deras tid inte borde vara här riktigt ännu, men de följde upp två fina men nostalgiska framtidsskivor med Silent Shout och gjorde nutid av alltsammans. Engelska Lamb framstår som mestadels pretentiösa, även om jag älskade deras debut när den kom 1996.
Austra, från Toronto, är suveräna just nu och troligen i framtiden med. Det är något med att det känns som riktig smuts under deras naglar. Musiken är mörk och ödesmättad, inte helt långt från det Human League höll på med innan de blev Don’t you want me? med hela världen.
Katie Stelmanis har en röst med Karin Dreijers djup och Kate Bushs register.
Låtarna, enkla, underbara melodier, både svänger och gör krokben för en i natten. Med andra ord är det aktuellt nu likaväl som då. Och därför sen. Låter det krångligt? Det är det inte. Det är popmusik.