Framtiden bakom socialdemokratin
När framtiden redan har hänt. Socialdemokratin och folkhemsnostalgin Jenny Andersson Ordfront
Foto:
demokratins berömda pragmatik göms en latent anti-
intellektualism, som gör
rörelsen känslig för kritik, särskilt om den kommer ur de egna leden. Denna rörelse är djupt skeptisk mot nya
ismer, teorier och idéer". Hur sant som helst, lite längre fram konstaterar författaren att socialdemokratins brott med 68-generationen innebar att man förlorade kontakten med en samhällskritik från vänster,
Marita Ulvskog är det enstaka och inte särskilt vitaliserande undantaget.Vad har hindrat dem från att ta kontakt? En hel rad bekymrade böcker ställer frågan för närvarande. Politik förnyas ju genom att då och då förorena sin ideologi från oväntat håll, just 68-generationen infogades i åtskilliga andra organisationer, med viss livaktighet som följd. Under en rad år har Moderaterna målmedvetet rekryterat intellektuella från universitet och andra idévärldar, därav sådana fria andar som Borg och Schlingmann. Nu är det stillhet som råder i detta Sveriges största parti som fyllt en historisk uppgift i demokratiseringen och moderniseringen av landet. Som politisk opposition gör man det originella genom att strida med försyntheten och tystnaden som främsta vapen. Jenny Andersson är historiker och har perspektiv, det är bra. Hon visar att 1990-talets idédebatt aldrig blev en riktig kursändring. Grunden är redan mycket porös när nyliberalismens ström sköljer genom den med gods från Giddens och Blair. Men det blir inget resultat utan bara ett kraftlöst bejakande av marknadens osynliga hand. Varpå moderaterna, som kört nyliberalismen (som troslära) i botten lanserar sig som arbetarparti (vilket tidigare var en styggelse för dem) med jobblinje och börjar låta som folkhem. Vad ska då folk och väljare tro när alla plötsligt bytt kostym med varandra, som i en springfars på Vasan?Hur ska socialdemokratin återfå sin legitimitet?
Genom att återupprätta folkhemsidén? Genom att kritisera kapitalismen? Jenny Andersson för en diskussion om detta, och det verkar inte alltför utopiskt. Men då måste man skaffa sig ett språk igen, och upphöra med dessa läten som hörs vid intervjuer och tal, tanken måste få språklig form.Samhällskonsten förblir aktuell, hur mycket man än inbillar sig att utvecklingen kan göra den onödig. Det måste finnas ett sätt att ordna allt det som är gemensamt, lösa orättvisans problem, bibehålla den reformerande nyfikenheten och ändå sträva efter trygghet. Pär Nuder lär ha sagt, enligt bokens pressutskick, att det inte finns någon gemensam vision som håller rörelsen samman. Utmärkt, eftersom Nuder nu är historia kanske frågan åter kan bli aktuell?
Så jobbar vi med nyheter