Rock- och popband brukar oftast hata när journalister försöker kategorisera deras musik. Kanske var det så Umeås senaste hype Deportees tyckte när de snickrade ihop All Prayed Up. Tanken är egentligen ganska logisk. Om man blandar populärgenrers som pop, rock och country med lite Västerbottenssvårmod kan väl ingen stämpla Deportees som något annat trist som redan har gjorts? Men problemet med generaliserande musikjournalister löser man sällan lätt. Ju mer artisterna rör till det på influenslistan, desto större behov får skribenterna att ta kontroll över den galopperande hästen som drar åt alla håll i deras stereo. <BR>Deportees har gjort raketkarriär och snabbt blivit gullebarn bland landets recensenter. P3 spelar sönder deras första singel. Dagspressen och musikmagasinen hyllar gruppens allra egna lilla påse av redan nämnda genreblandningar. Och till och med undertecknad är beredd att kapitulera för deras talang, även om jag aldrig trodde det när jag bara hade läst om hypen Deportees, och aldrig lyssnat på den. Receptet att blanda country, pop, rock med kärlekstexter lät alldeles för poröst, pretentiöst och högskoleoverall för min smak. Jag borde ju inte gilla det här. Bland det värsta jag vet är knirrande countrygitarrer i slutet av varje åttataktare. Falsettsånger av unga killar från Västerbotten brukar heller aldrig kittla mig lika mycket som en svårmodig soulröst från ?dirty South?. Och genreblandningar av detta slaget brukar bara übermänniskor som Outkast eller Christian Falk klara av, utan att det blir töntigare än Lasse Holm. <BR>Hoppas bara jag känner likadant när jag plockar upp All prayed Up i stereon igen om en månad. Då den värsta chocken över att även stentuffa musikskribenter med kamouflage-kepsar och retroklockor kan sjunga med i välproducerade, framtida listraketer på amerikanska billboard. För det är precis där jag tror att Deportees hamnar i en inte alltför avlägsen framtid.
