"Mörkrumshistorier" är undertiteln på Günter Grass nya bok Lådan, en fristående fortsättning på den självbiografiska När man skalar lök. Mörkrummet, där fotografier - minnen - både kan framkallas och retuscheras, och spinna utsagor med bäring framåt och bakåt. Lådan, kameran, hos Grass hanteras av den mystiska Marie, Mariechen kallad, som är med den stora familjen Grass från första stund och vars foton har den underliga förmågan att inte bara fånga det närvarande, utan även det som skulle ha kunnat vara, och det kommande.
Fadern berättar genom de åtta barnen, eller vice versa, beroende på hur man ser det. Ibland församlade allihop, ibland bara några få, får telningarna från flera äktenskap lägga ut texten om uppväxten med sin "lilla far", om hans många egenheter, kvinnoaffärer, hans ringa talang för traditionellt familjeliv, hans skrivande. Det är dock ingen anklagelseakt, inte enbart, snarare en rekapitulering av en sällsam tid och en tillvaro utanför ramarna, bortom dem. Kärleksfull och orolig. Fadern sköter ljudutrustningen, fångar rösterna, och tecknar ned dem efter hand. Vad han lägger till och tar bort är hans ensak, och Mariechen kan ha manipulerat skeendena i mörkrummet utan hans vetskap.
Günter Grass berättelse är också en berättelse om den skrivandes makt, som förstås medför ansvar. "För Vatti räknas bara sånt som kan berättas", klagar ett av barnen, väl medveten om att han och syskonen också ingår i författarens arbetsmaterial. Inför detta kan de bara resignera, men trivs förhoppningsvis som romanfigurer. Sådana metapartier utgör bokens höjdpunkter, liksom de ystra porträtten av familjefadern själv, den motvillige patriarken, lika disträ som ömsint. Han svär sig inte fri från skuld men grämer sig heller inte, åtminstone tycks han ha fört vidare en viss självständighet och originalitet till sina barn.
Det är däremot en gåta varför Günter Grass fläckat berättelsen med det småtöntiga sidospåret om fotografen Mariechen och hennes upptåg. Till en början underhållande blir dessa partier snart döda omvägar runt det innerliga och angelägna som ryms här. Berättelsen går förlorad, ungefär samtidigt som de åtta syskonen börjar tala i mun med varandra.