Framkallar verkligheten under genrebilden

Det bästa med Ola Larsmos bok Djävulssonaten är att den framkallar verkligheten under den historiska genrebilden. Den senare är välkänd, ett antal antisemitiska högerstudenter i Uppsala drev igenom ett uttalande vintern 1939 mot att Sverige skulle ge fristad åt ett tiotal judiska läkare som hotades av förintelse i Tyskland. En enstaka skamfläck i Uppsalakårens historia, smuts från extremister som för en stund fick inflytande över svensk krigspolitik. Larsmo visar att det antisemitiska och vidriga agerandet inte alls var undantaget, snarare det mest utpräglade uttrycket för en högeropinion som sträckte sig långt utanför de enstaka toknazisternas kretsar. Dels eftersom Uppsalamötet följdes av en rad uttalandet i det Larsmo kallar "opinionsstorm", Stockholms medicinare ansåg att judiska studenter ska berövas sin rösträtt, Lundastudenterna är öppet rasistiska och värjer sig för att "främmande elment upptagas i vårt folk". Men det större och mer gäckande bild, är att opinionen gick ganska djupt in i konservativa kretsar och organisationer. Bondeförbundet framstår, vid sidan av Sveriges nationella förbund, SNU, som värst. Det senare var öppen antisemitiskt och antidemokratiskt. Bondeförbundet var ingrott fördomsfullt och besatt av främlingsrädsla. Det mest antisemitiska tal som hållits i Sveriges riksdag kommer ur bondeförbundaren Otto Walléns mun: "Den asiatiska folkstammen passar icke i sällskap med vår hyggliga svenska folkstam….låt oss behålla det svenska blodet rent".L äkarkåren, en sluten kår som i fråga om etik står närmast Gud, gör sina undantag. Den judiske gynekologen Bernhard Zondek ansökte år 1934 om att få stanna i Sverige vilket samlade en protestlista med ungefär tusen namn från svenska läkare. Mot juden fungerade inte den berömda kollegialiteten. Därför blir händelserna i Bollhuset i Uppsala (där man samlades) en symbolisk dockteater över Sverige vid trettiotalets slut. Rädsla, hat och ren dumhet bygger upp en tankefigur där juden inte bara är främmande och asiatisk, dessutom hotar han ta jobben från svenska läkare (ärkelögn, läkarbristen var stor). Det finns ett "judeproblem" som diskuteras även av sådana som inte kallar sig antisemiter, ungefär som ett obehagligt naturfenomen. Den verkliga antisemitismen, bortom det rationella. Många av de namn som driver på för att hålla de judiska läkarna borta från Sverige blir senare anständiga och ihärdiga högermän med lång och trogen tjänst på den konservativa flanken i svensk politik. "Gruppen framstår som ett under åren väl sammanhängande och fungerande nätverk" skriver Larsmo, någon uppgörelse med sin smutsiga ungdom gör de aldrig. Erik Anners, Arvid Fredborg och andra, ofta anlitade av näringslivet, flitiga skribenter för högern. Bokens andra del handlar om Leiba Wolfberg, judisk violinist på flykt från Norge. Landsfiskalen i Värmland skickar honom tillbaka till Norge, han grips och deporteras till ett koncentrationsläger där han mirakulöst överlever, flera gånger (!). Hans öde gör tiden gripbar på en annan skala, den enskilda människans. Efter kriget får han ett nytt liv i Norge, en ny familj också, men minnena är djupt inristade och på ålderdomen skriker han i sina mardrömmar. Då hinner Gestapo upp honom i drömmen, tidigare sprang han alltid från dem.