Framgångsrikt kroppsarbete

För inte nog med att Peter Mattei lockat både musikkompisar och publik från Sverige och delar av Europa till sin gamla hemstad. Han ska dessutom organisera arbetet på scenen och hinna sjunga själv. Tiden är knappt tilltagen, för som dirigenten Daniel Harding säger: - Vi gör det här för Peter, honom säger man inte nej till, och vi vill gärna stödja hans festival. Dessutom har jag förstått att det inte direkt finns några rika oljemagnater här uppe i Luleå som skulle kunna gå in och betala för långa repetitioner. - Men allvarligt talat - vi har gjort den här repertoaren i tolv år, repeterat massor och spelat desto mer så vi tycker att det är roligt att se vad som händer nu när vi har lite mindre tid på oss, säger Daniel Harding. Ingen tid för intervjuer
Peter Mattei själv har ingen tid för några intervjuer där han med stora kliv rör sig från sin roll som Don Giovanni i operan på scenen till lyssnarplatsen som en slags regissör i salongen med god hjälp av sin assistent Morgan Stenlund. Han ska hinna vara överallt, inte bara i operan som Matteifestivalen till ära fått lokal färg i några ord här och där och i ett mycket kort inpass av ett gäng välkända gamla rockrävar, utan också som välkomnande värd och festivalgeneral. Sin Don Giovanni kan både han, Daniel Harding och de 46 musikerna i Mahler Chamber Orchestra. Inte minst efter äventyret med regissören Peter Brooks omtalade och hyllade uppsättning av Mozarts opera 1998, som skapades för operafestivalen i franska Aix-en-Provence och som sedan färdades i segertåg över hela Europa och ända bort till Japan. I Stockholm blev föreställningen en av kulturhuvudstadsårets höjdpunkter. - Jag tror att mer än hälften av orkestermedlemmarna var med då, säger Daniel Harding, som är chefsdirigent både för Mahler Chamber Orchestra och för Radiosymfonikerna i Stockholm, vid sidan av alla andra stora orkesteruppdrag. Daniel Harding, som föddes i Oxford 1975, räknas till en av de mer betydande dirigenterna och marknadsfördes när han bestämde sig för att ta jobbet i Stockholm med kampanjen "The name is Harding, Daniel Harding". La Scala
Självklart har han kallats underbarn ända sedan den dagen när han som 17-åring samlade en grupp musiker kring sig för att dirigera Schönberg, men epitetet hör inte ihop med en yrkesman som vid det här laget har dirigerat över 80 orkestrar och redan som 30-åring debuterade i orkesterdiket på La Scala. Vägen till framgången har gått via assistentjobb för storheter som engelsmannen Simon Rattle och italienaren Claudio Abbado, samma dirigent som en gång tog initiativet till bildandet av The Mahler Chamber Orchestra. Orkestern är inte knuten till någon institution och kom till efter att medlemmarna i ungdomsorkestern Gustav Mahler Youth Orchestra ville fortsätta att spela tillsammans efter att de hade passerat åldersstrecket. - Vi har en omfattande repertoar och spelar ungefär åtta månader om året tillsammans. Själv leder jag orkestern nästan halva den tiden och orkestermedlemmarna varierar lite beroende på vad vi spelar, säger Daniel Harding, som numera tillbringar åtta veckor om året i Stockholm som chefsdirigent för Radiosymfonikerna. Lagom
- Åtta veckor låter inte så mycket, men faktum är att orkestrar på den nivå vi nu talar om utvecklas mycket fort. Mitt mål är att de orkestrar jag arbetar med ska bli bättre och bättre och det bästa och det sämsta med Sverige är ordet "lagom", säger Daniel Harding och utvecklar sin syn på sitt arbete. - Ibland känns det som om vi på scenen har större ambitioner än de runt omkring. Vi är stolta över vår orkester, men vi behöver allt stöd vi kan få, både i form av pengar och i form av publik och uppmärksamhet. Det går inte an att vi gör konserter på absolut toppnivå och det finns tomma stolar i salongen, det står jag inte ut med. Några tomma stolar behöver han inte se i Kulturens hus när han dirigerar Don Giovanni och en klassisk konsert där flera av operasolisterna kommer att framträda. Och som svar på frågan vad som är det bästa med det svenska ordet lagom svarar han bara att han försöker att vara artig och diplomatisk. Att dirigera påstår Daniel Harding, som porträtterades i en dokumentär i SVT för ett drygt år sedan, är en rent fysisk disciplin. - Det finns mycket att säga om dirigentjobbet - man är arbetsledare för en grupp människor och allt möjligt annat. Men när vi talar om själva dirigeringen ("conducting") så handlar det bara om kroppen. En orkestermusiker ska kunna tillgodogöra sig tusentals bitar av information under en konsert. Det kan man inte göra genom ord, där behövs hela kroppen. Det går snabbare och är mer effektivt. Dessutom förstår vi människor variationen i kroppsspråk, det är ett mycket effektivt sätt att kommunicera på, säger Daniel Harding. - Det tar tid att lära sig en dirigents kroppsspråk, vissa orkestrar lär sig aldrig. Men Mahler Chamber Orchestra kan mitt vid det här laget. Vi har ju jobbat tillsammans i tolv år.

Framgångsrikt kroppsarbete

När man ser Peter Matteis framfart under repetitionerna av Don Giovanni i Luleås kulturhus är det inte utan att man drar sig till minnes den där repliken ur August Blanches gamla drama. Ni vet den där om att "det ska fan vara teaterdirektör".