Framförandet blir som ett skådespel

Kultur och Nöje2007-06-07 01:45
MAN KAN UTAN överdrift påstå att Bo Nilsson har två ansikten som kompositör. Det visade om inte annat Mårten Landström på tisdagskvällen när han famförde två pianokompositioner av tonsättaren. Verken Schlagfiguren och Artic Romance har ett tidsspan på 40 år mellan sig och skillnaden kan inte vara tydligare. Det förstnämda är skriven i en tidsanda där dur- och molltonalitet är att betrakta som ett skällsord medan det andra är komponerat i ett mer tonalt och romantiskt tonspråk.

Landströms tolkning av Schlagfiguren är mycket bra och jag kan inte låta bli att tänka vilken härlig livemusik detta är. Framförandet blir som ett skådespel där stycket kräver av pianisten att han nästan hoppar mellan fraserna, så tvära kast är det. Att ur en stor klang hålla kvar en ton ger upplevelsen av ett cresendo, mycket effektfullt. Allt framförs med en otrolig klangkontroll och med ett enormt dynamiskt register som jag tycker är fantastiskt. Jag njuter verkligen av Mårten Landströms pianospel.

FÖRSTA AVDELNINGEN AVSLUTAS med Daniel Blendulfs tolkning av Dutilleuxs stycke Trois Strophes sur le nom de Sacher. Även här befinner vi oss i den atonala världen. Namnet Sacher har "översatts" till musik och sedan bearbetats av kompositören till en tresatsig komposition.

Åter får vi höra ett mycket dramatiskt stycke musik. Här har vi lämnat den traditionella cellovärlden bakom oss. Flageoletter, pizzicaton, glissandon, snabba löpningar blandat med ett stort dynamiskt omfång gör det till en ren lustupplevelse att höra. Jag var nog inte ensam om att vara helt trollbunden av Daniel Blendulfs mycket fina cellospel denna kväll.

EFTER PAUS ÄNTRAR så hela NEO-ensemblen scenen och framför Schuberts mycket berömda pianokvintett som brukar benämnas Forellkvintetten (sitt namn har den fått av temat som varieras i den fjärde satsen, Schuberts egen sång Die Forelle). Detta är ett jätteverk med en speltid på omkring 50 minuter.

Jag vet inte om det är ett akustiskt fenomen men i detta stycke blir ett problem mycket tydligt. Där jag sitter har jag svårt att höra Christian Svarfvars violin och det är inte bra. Det uppstår luckor som bryter flytet i musiken och det stör mig.

Förutom ovanstående så är det ett roligt framförande vi får höra. Scherzot spelas med tryck och lekfullhet. I fjärde satsen spelar cellon sin temapresentation mycket inlevelsefullt och i finalen är det ett sådant drag att man har svårt att sitta still. Ensemblen är inte rädd för att ta ut svängarna i fraserna och slutligen finns ju alltid Mårten Lundströms fenomenala pianospel att falla tillbaka på.

Norrbotten NEO

Verk av Nilsson, Dutilleux, Yun och Schubert

Lilla scenen, Kulturens hus.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!