Framåt är enda vägen

Den här gången har Galleri Syster utlokaliserat sig från rummet på Kronan och flyttat in på Norrbottens museum i Luleå. I en slags salong visas sju verk av kollegorna från Galleri Verkligheten i Umeå. Som ofta när Syster arrangerar är man sparsmakad. Utställningen i sig är lurig, med både uppenbara och mer komplexa verk. Ett av de långsamverkande heter Inseminationsfrågan och är till formen enkelt, uppbyggt av en poster där texten hävdar rätten för ensamstående kvinnor att insemineras lagligt i Sverige i stället för att ha samlag med en "manlig vemsomhelst". Tre block med färgglada post-it-lappar hör till. På dem kan besökarna skriva kommentarer och klistra upp. Innehållet visar sig dock vara en aning upprivande, det kan man inte minst se på kommentarerna. Ett kortfattat svar på huruvida en människa har rätt till barn är svårt att ge - men några har försökt och satt fast sin klisterlapp på väggen. Mer intressant är att Camilla Påhlsson lyfter tanken om att det är en patriarkal maktordning som påverkar beslutet att inte tillåta insemination i vårt land. Om det, barn som politik, har däremot inte någon av besökarna hittills velat tala. Vad som är norm, verkligt eller skenbart är för övrigt en genomgående tematik i utställningen. Ibland är uppsåtet tydligt men verken tråkiga, som hos Moa Krestesen och Ida Hansson. Mer subtilt är Gerd Aurells Volvo, tre ljusa akvareller som på ett närmast utfläkt sätt visar insidan av en bil med en människa i baksätet. Mattias Olofsson har i sin tur ett förvånat, och just därför medryckande, uttryck. En oförarglig palm i en svart Alvar Aalto-vas visar sig ingå i det fyrdelade verket Aaltopusito. På grund av sin svarta färg kom området med svarta Aaltohus i Vasa att kallas "Negerbyn", namnet går fortfarande att använda så att en postförsändelse kommer fram. Sant men overkligt. Framför Helena Wikströms Tilt Shift uppbyggt av 56 lika stora bilder, är man hela tiden undrande inför perspektiven och materialen. Men - påståendet om att verkligheten inte går att lita på i en tid när moralkoder inte räcker längre än ett decennium är dock närmast ett ickepåstående. Det obeständiga är inte heller något nytt, snarare människans minne som är kort. Upplevelsen av Stretch tenderar därför att mynna ut i ett jaha. Resa till Österheden av Ludwig Franzén blir saltet som behövs. I ett verk med nio mörka bilder tryckta på ett långt papper, låter han sina funderingar om hur all den fiktion, ett hyfsat nytt fenomen, vi omger oss med påverkar verkligheten. Vyerna kommer från ett landskap där kartorna inte går att känna igen och vägar leder in i ett mörker som verkar uppslukande. Rektanglarna ackompanjeras av en text av skrämmande karaktär. Det låter otäckt - men rymmer en förtröstan, ett sätt att förhålla sig. En hand mot en kind, en människa mot en varelse. Framåt är enda vägen. Det ordnar sig.