Hon berättar om att komma till Sverige, om att vara amerikan, om att bli bjuden på negerbollar (Mapei är mörk – född i New York och uppvuxen i Tumba), om att vara blondin vs. hiphopare.
– Varför kan man inte få vara allt?
Hon spottar ur sig om hur kåt hon blir av singer-songwriter-tjejer och gör sylvassa imitationer av Laleh och Tracy Chapman. Jag inte bara förmodar, jag vet att det värkte i mångas smilgropar dagen efter.
Mapei gillar inte att förknippas med kitsch. En snabb titt på affischen och hon ser ut att vara en Madonna-lover = kitsch lover. Fredagens föreställning bevisade något annat.
Mapei är något eget, något vi aldrig sett förut. Hon freestylar så snabbt och hejdlöst att orden vänder sig innan nästa andetag är draget. Men det finns en poäng med affischbilden och Mapei i verkligheten, eller i alla fall live i strålkastarskenet.
Hon och Scotty the Blue Bunny mässar om hur värdelöst det är med kategoriseringar och fördomar, i fredags visade det sig att jag hade fel om hur Mapei skulle låta, vara.
På väg ut ur lokalen hör jag några sucka över att Mapei inte syntes och hördes så mycket. Kaninen fick mer plats. Ibland kom skratten fel men kaninen får nog skylla sig själv. Han gav oss hela handen.
Under hela showen står jag några rader bort från scenen för att inte komma i den blå kaninens väg. Mot slutet berättar han om sin testikelcancer och analsvamp. Snacka om partydödare. Det som började i skratt-pepp-yra går mot något som ger tårar i ögonen. Det är naturligtvis inget dåligt.
Jag måste förstås berätta lite om Scott ”Scotty the blue bunny” Grabell. Han är 42 år och akademiker från New York som sålt sitt hem, sina kläder och sitt liv för att komma till Sverige. Nu vill han göra sig ett namn i Europa efter att ha erövrat New Yorks nattliv. Först ut Sverige med Mapei.
I fredags ägde han tillsammans med Mapei hela Luleå.
– Alla frågar mig varför en blå kanindräkt. Jag svarar: Why the fuck not?