Frågor ersätter sentimentalitet

Tre mord på tre helt olika platser: Göteborg, Katrineholm och Laramie i USA. Men trots att Matthew, Johan och Josef inte kände varandra är likheterna mellan dåden slående. Alla tre var homosexuella, alla mördades med besinningslös brutalitet. I sin reportagebok No tears for queers skildrade Johan Hilton 2005 de tre morden och blottlade mekanismerna bakom det hat som riktas mot homosexuella. Nu har boken blivit en teaterföreställning som sätts upp i samarbete mellan Riksteatern och Regionteater Väst. Regissören Nina Wester ser hatbrotten som ett symptom på ett samhälle genomsyrat av förljugna normer. - Pjäsen tar upp väldigt många saker med den traditionella mansrollen som är problematiska. För mig hänger mansrollen ihop med kvinnorollen och vilka normer vi sitter fast i. Det här gäller oss alla, säger Nina Wester. Undviker det sentimentala
Mattias Brunn har skrivit ett manus där fyra aktörer glider mellan olika roller: förövare, rättssamhälle, vänner och familj kommer till tals. Nina Wester säger att det svåra har varit att undvika ett sentimentalt anslag. Hon har i stället varit inriktad på att ställa frågor till publiken. - I en scen låter vi aktörerna dregla mjölk och göra ljud som om de njuter väldigt mycket. Det är intressant hur olika vi ser på en man som har mjölk/sperma i munnen jämfört med en kvinna. Folk i publiken blir jätteobekväma, de skäms så när de ser det, säger Nina Wester. Varför upplevs homosexualitet som äckligt? Och hur kan en heteroman bli så enormt kränkt av en invit från en person av samma kön att han mördar i raseri? - Jag drabbades av våldsamheten som redovisades i Johan Hiltons bok. Det var inte tillräckligt att skjuta någon i huvudet, du måste knivhugga, slå, dra ned kalsongerna på personen och kasta ned honom i en brunn. Det räcker inte att slå en gång, det måste vara femton gånger. Tre katastrofer
Johan Hilton har inte varit direkt involverad i arbetet med uppsättningen, utan följt arbetet på håll. Men han ställde ett krav: att offren inte skulle gestaltas på scenen. - Det här handlar om verkliga personer som har förlorat livet. Det vore nästan respektlöst att göra något sådant. Det är tre katastrofer, säger han. Det har hänt en del sedan No tears for queers kom ut i bokform. Men det är viktigt att hålla diskussionen kring hatbrott levande, menar han. - Vad är det som gör mördare av till synes helt vanliga unga män? Vad är det i våra föreställningar om genus och sexualitet som triggar i gång det här hatet och vreden? Hatbrottsdiskussionen har bara börjat. Med den här föreställningen hoppas jag att debatten når ut till personer som kanske inte skulle läsa min bok, gymnasieelever till exempel. Det ligger en viss symbolik i att föreställningens urpremiär hålls i Göteborg. - Göteborg har toppat statistiken över hatbrott och betecknades under 90-talet som bögknackarstad. Och ett av offren mördades i just Göteborg, säger Nina Wester.

Frågor ersätter sentimentalitet

Är det bara galningar som utför extrema hatbrott, eller är de också ett uttryck för vår syn på manlighet? Pjäsen No tears for queers, som får urpremiär i "bögknackarstaden" Göteborg och bland annat spelas i Luleå, Piteå, Jokkmokk och Haparanda, öppnar för diskussion om heteronormen.