Marias testamente
Colm Tóibín
Översättning Erik Andersson
Norstedts
Ny bok
”Vad är sanning?” frågar Pontius Pilatus Jesus i Johannesevangeliet. Ståthållaren Pilatus förhör Jesus, som menar att han fötts till världen för en enda sak: att vittna för sanningen. Pilatus får inget svar på sin fråga, kanske för att den inte ställs utifrån en uppriktig undran, utan snarare av cynism, misstrogenhet, ett starkt tvivel på att det överhuvudtaget existerar något sådant som sanning. Det hela rinner ut i tystnad. Men i sig är det en relevant fråga. I förlängningen griper den också långt in i litteraturens område och förblir kanske lika obesvarad där.
Irländaren Colm Tóibíns kortroman om Maria, Jesus mor, återger inte just denna episod men den ligger och tickar i bokens undertext. Det avgörande i sammanhanget är vems sanning som gäller och bör gälla, och hur denna sanning i grund och botten ska definieras. Det gäller även synen på Maria. Den Maria det här berättas om befinner sig långt bortom den hävdvunna bilden av henne. Hon är gammal och bruten, sargad av minnen. Tanken på sonens död på korset plågar henne liksom efterspelet till det. Hon accepterar inte den roll han tilldelats av lärjungarna, som Guds son, och vill på en rad avgörande punkter korrigera berättelsen. Gentemot hans efterföljare är hon till stor del avogt inställd, trots att de sörjer för hennes väl och ve och ofta kommer för att besöka henne. Hennes känslor inför sonen är splittrade. Hon minns det lilla barnet som var beroende av hennes omsorger och samtidigt ynglingen som började frigöra sig, som vände sig mot henne för att börja umgås med i hennes tycke underliga människor och idéer. I Marias ögon tycks Jesus som Guds son ha drag av den storvulne sektledaren, han för vilken inget pris är för högt, om det så medför korsfästelse. Romanen utgår från Marias röst och kropp och väjer inte för de ögonblick då hon beter sig motstridigt, visar tecken på rädsla eller är ambivalent.
Precis som evangelierna sinsemellan uppvisar förskjutningar i hur Jesus öde skildras, uppvisar också Tóibíns berättelse särdrag och avvikelser, men subtilt och utan att förlora kurs. Om än draperat i en ganska konventionell prosa förmår författaren slunga liv i den uråldriga historien, berättelsernas berättelse. Han tar parti för det låga och mänskliga framför historiens tyranni. Den Jesus som hängde med horor och tjuvar hellre än den som blev en ikon. Den Maria som minns den obekymrade pojken snarare än den som böjer sitt huvud för religionsstiftaren. Tóibín ruckar på det förgivettagna. I den laddade korstfästelsescenen understryker han förvisso Marias smärta och hjälplöshet, hur hon möter sonens blick utan att kunna göra något för honom, men tillåter henne också att närma sig det kanske mest förbjudna – att dra en gräns för moderligheten: ”Men en gång måste jag säga det, jag måste släppa fram orden, att trots paniken, trots all förtvivlan, allt skrikande, trots det faktum att hans hjärta och hans kött hade kommit från mitt hjärta och mitt kött, trots den smärta jag kände, en smärta som aldrig gått över och som kommer att följa med mig ner i graven, trots allt detta var smärtan hans och inte min.”