Den italienske matematikern Leonardo di Pisano, mer känd som Fibonacci, konstruerade på 1200-talet en talserie som i en logaritmisk kurva beskriver tillväxten av spiralstrukturer i naturen. Ett oändligt antal former i naturen är organiserade enligt denna heltalsserie, 0, 1, 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21, 34 osv.
Tillväxten hos träd, örter, frukter, djurpopulationer, virusstammar, bakterier, galaxer, vattenvirvlar, fraktalformer etc. följer denna logaritmkurva som uppenbarligen är en vanlig organisationsform i naturen. Logaritmen är även tillämpbar vid konstruktionen av det under renässanskonstens estetik och det så omhuldade gyllene snittet.
Det är en proportionalitetsprincip där kvoten mellan två tal bredvid varandra i Fibonaccis talserie närmar sig 0,618 eller 1,618 beroende åt vilket håll man går, vilket också är relationen för det gyllene snittet.
Formen på till exempel en snäckas skal är uppbyggd enligt den principen. Är det då en tillfällighet att det just är en snäcka som skymmer sikten för mannen som försöker rulla ett hjul framför sig, i Thomas Efverströms bronskulpturer På väg I, II och III. Han kan omöjligt se vart han går utan bara att han går. Kan det måhända vara en sinnebild för människan och konsten sanna väsen? En verksamhet som till sin natur är självständig och självmotiverande. Den ser inte sina egna mål och struntar i förklaringar. Poesin ligger, som bekant, inte i själva orden utan den uppstår mellan raderna och i mötet med betraktaren och dennes referenser. Ständigt undflyende alla försök att definiera den.
Efverströms målningar har samma obestämbarhet över sig som skulpturerna. Avsikten är inte att avbilda utan att måla. Ett kolapapper, vilar tungt, till synes långsamt vecklande ut sig i en coelinblå enbart antydd rumslighet i målningen Schakt i kolapapper. En pastost påspacklad svidande vit kall Arktisk låga flammar diagonalt över en optiskt rödbruten grå yta ur något slags odefinierbart munstycke. Färg lägger sig framför annan färg, kallt ställs mot varmt, textur mot penselskrift.
Jag upplever det faluröda i målningen Hembygd varken som bilden av ett utedass eller ett skjul utan egentligen inget annat än rött möter olika former av grått. Strävan i den rödlila blåsan på sina tunna ben i målningen "Gravitation" motverkar all den tyngdkraft jorden kan frambringa. Så här går det på, Efverström reducerar och förenklar. Rumsligheter, som ofta inte ens är synbart målade, kan anas i den stiliserade formens kontraster, förtoningar, linjer och ytor. Det handlar om färg och formpoetiska utsagor som inte representerar någonting annat än sig själva, och det är sannerligen gott nog.
Han har ett spontant anslag, ett personligt tilltal och ett undersökande förhållningssätt. Något annat, som exempelvis viljan till konst, vore dess död.
Motiven är nog lika överraskande för honom som för mig som betraktare. Målet för verksamheten verkar vara gäckande och undflyende och undandrar sig alla förklaringar.
Vi vet inte vart det bär hän bara att fötterna rör på sig under snäckskalet.