Fotografiet stärker sin ställning i konstvärlden. Våren 2014 görs ett stort antal fotoutställningar på museer och konsthallar i Sverige. En av dem bryter tvärt mot den vedertagna historieskrivningen.
"Fotografiska-effekten" håller i sig. Sedan det privatägda fotomuseet invigdes i Stockholm 2010 har fotoutställningarna avlöst varandra också på andra, mer traditionstyngda institutioner.
- Fotografiet lockar väldigt många besökare. Det har en stor tillgänglighet. Där tror jag att Fotografiskas framgångar har fått institutionerna att förstå hur intresserade folk är av fotografi. Men det intresset kan också försvinna och då får man inte glömma att det inte finns några riktigt tunga institutioner som bär kontinuiteten, säger Niclas Östlind, kurator och doktorand på Akademin Valand.
Ställer ut Salgado
I vår visas flera namnkunniga internationella fotografer på utställningar i Sverige; däribland Robert Frank, Sebastiao Salgado och Man Ray. Samtidigt har ett par institutioner valt att lyfta fram det svenska fotografiet, både ur ett historiskt och ett samtida perspektiv.
Historiska exposéer börjar ofta med Christer Strömholm (1918-2002) - mannen som brukar kallas för det svenska fotografiets nestor. På Dunkers kulturhus visas den omfattande utställningen Post scriptum (först utställd på Fotografiska) med hans bilder från 1940-talet till 1990-talet. Moderna i Malmö tar också sin utgångspunkt i Christer Strömholms bilder, men ställer dem sida vid sida med bilder tagna av fotografer i hans krets; exempelvis Kenneth Gustavsson, Anders Petersen och Tuija Lindström.
Niclas Östlind, som i juni disputerar på avhandlingen Performing history. Fotografi i Sverige från 1970-2014, är med och kurerar två utställningar som går mot strömmen. Dels Mellan verkligheter på Göteborgs konstmuseum och Hasselblad Center, som visar svenskt foto från 1970-2000, dels Det synliga på konsthallen Artipelag på Värmdö. Båda kommer att ingå i hans avhandling.
Bryter mot historieskrivningen
I den sistnämnda görs en helt annan historieskrivning än den vedertagna. I stället för att ta avstamp i Christer Strömholms fotografi startar utställningen med samtidsfoto i framför allt Tuija Lindströms bilder. 20 kvinnliga fotografer och en manlig (Dawid) medverkar med sina fotografier.
Vad beror den kvinnliga dominansen här på? Om det dokumentära fotografiet länge var mansdominerat har konstområdet på fotosidan tillhört de kvinnliga fotograferna under de senaste decennierna, menar Niclas Östlind. Efter Tuija Lindström och Denise Grünstein följde namn som Annika Karlsson Rixon, Annika von Hausswolff och på senare år Tova Mozard och Trinidad Carillo.
- Jag tror att till och med de fotografer som skrivs in i Christer Strömholm-traditionen kan känna sig lite befriade av att det kommer in en annan läsning både av samtiden och det förflutna. Den vedertagna läsningen blir ju begränsande även för dem, säger Niclas Östlind.