Förvirring hos samisk Romeo & Julia

Samiska teatern Nieida Julia Manus: August Strindberg Översättning: Nils Isak Eira Medverkande: Elisabeth Heilmann Blind, Leammuid Biret Rávdná och Jesper Åvall Dramaturg: Claes Peter Hellwig Ljus: Anders Elfvén Musik/ljud: Johan Sara Jr Scenografi/kostym: Yngvar Julin Regi: Haukur J Gunnarsson Premiär 3 februari. Sámi Teáhter, Kiruna. Scenografin, helt byggd i trä, domineras av en intensiv blodröd färg. För fonden har använts upprättstående brädor, alla lika breda, som prydligt sammanfogats till ett ogenomträngligt plank. Scengolvet i sin tur liknar en lång brygga med ett slags brätten i var ända. Också de avslutas som ett plank. På sidorna om spelplatsen finns däremot intet. Ingen ridå, inga kanter - vi befinner oss instängda i ett inuti. I detta röda brädrum fjärran från Strindbergs naturalistiska herrskapskök ska Nieida Julia spelas. Det väcker förväntan. Inledningen av premiärföreställningen är dock trevande. Inte minst från Jesper Åvall som spelar Johan, alltså det Jean får heta i den här samisk-svenska översättningen. Åvall, eller är det Johan, verkar obekvämt klädd i betjäntens alltför stora frack. Ja ? även Strindbergs text känns lite bortkommen i det abstrakta rummet. Men när en ung Fröken Julia, spelad av Leammuid Biret Rávdná, kommer in tätnar spelet. Och när Jesper Åvall får uppträda i bara skjorta och byxor blir han genast mer närvarande. Tjänstekvinnan Risten får jag dock aldrig något grepp om. Mellan Julia och Johan finns en sexuell attraktion och en maktkamp. Det som följer ska också bli uppsättningens mest intensiva och intressanta del. Lite överrumplande blir skådespeleriet dessutom mycket fysiskt och scenerierna är närmast instuderade med danskonstens skärpa. När fondens plank efter det oundvikliga samlaget slås upp som fönster mot den ljusa sommarmorgonen innebär det dock ingen lättnad. Utanför bildar kala trädgrenar, hotfulla trots det klara gryningsljuset, ett snår. Plötsligt står misstaget Julia gjort när hon lyssnat till kroppens lust och dessutom blandat sig med husfolket klart för henne. Hon får skylla sig själv. Johan däremot lastar ingen. Och nu har Jesper Ågren helt vuxit in i rollen som ung arbetarpojke med ambitioner. I gestaltningen av klasskonflikten och avståndet mellan könen har Samiska teatern laborerat med språket. Lite som i ett tvärtomland, samiska har så vitt jag vet aldrig varit ett maktens språk, har man låtit Julia tala samiska och tjänstefolket svenska. Undanfallenhet för den andre markeras med att Johan talar samiska och vice versa. Men det är också den enda betydelsen jag kan uppfatta samiskan har i uppsättningen. Trogen texten som i sig själv arbetar med högt och lågt språk, får Julia ändå leva i vilket herrskapshus som helst. (Här måste jag dock, även om Johans och Ristens svenska repliker inte tyder på det, reservera mig för att jag inte talar något samiskt språk. ) Troheten till Strindbergs naturalism, som även finns i kostymerna, står i uppenbar konflikt med den abstrakta scenografin. Tillsammans med ett skådespeleri som växlar mellan olika stilar blir det förvirrande och vad Samiska teatern egentligen vill berätta med sin uppsättning känns oklart. Det är synd att man inte fullföljt scenografins tal om instängdhet, den som Julia med samlaget och Johan i sina drömmar utmanar. För det är när de två kliver över det omöjligas gränser och regissören väljer ett mer expressivt skådespeleri som föreställningen tänder. Då fungerar också språkbytet som en bild för hur långt värdering av språk och bilden av den andra kan föra oss människor från varandra. Och Strindbergs resonemang om klass- och könsbundenhet från 1880-talet blir påtagligt aktuellt för 2006.

Förvirring hos samisk Romeo & Julia

Det är scenografen Yngvar Julins arbete som slår an tonen när Samiska teatern begår premiär på Nieida Julia, Fröken Julie på nordsamiska.