Förväntningar väcks men infrias inte

Margaret Atwood Penelopiaden Översättning: Peter Samuelsson Albert Bonniers Förlag Mer än 30 förlag i minst lika många länder ger samtidigt ut verk av stora författare som valt en myt att återberätta. Den kanadensiske författarinnan Margaret Atwood ? hon brukar nämnas i Nobelprissammanhang ? har tagit sig an Odysséen, berättelsen om den mångförslagne hjälten Odysseus strapatsrika hemresa till den väntande hustrun Penelope och sonen i kungsgården på Ithaka. Berättelsen har flera källor, den har berättats många gånger, särskilt förstås av Homeros, vars Odysséen är den vackraste av alla. Myten har också ständigt återberättats; av Joyce med Ulysses, men också av Bodenpojken Eyvind Johnson. Hans Strändernas svall är fortfarande en stor läsupplevelse och kanske talar nostos, temat om hemkomsten särskilt till norrbottningar, till dem som bor i en provins, liksom Ithaka, belägen i förskingringen. Det är på sådana platser som föreställningen om den möjliga hemkomsten fortfarande lever, det är dit man drömmer om att återvända, till platser där en trogen jakthund väntar på gården sedan 20 år. Atwood väljer den väntande Penelopes synvinkel för sin återberättelse. Kvinnoperspektivet väcker förväntningar, som dock inte infrias. Atwood reducerar Homeros kloka Penelope till en förgrämd röst ur dödsriket med bitterheten riktad lika mycket mot sin kusin, den sköna Helena, som mot de äldre kvinnorna i hushållet. Den hemvändande maken anklagar hon för den våldsamma hämnden när han återtar sitt namn och sin plats. Odysseus straffar snyltarna och förrädarna, de som under hans bortovaro plundrat hans hus. Då låter han också hänga några av tjänsteflickorna, snyltarnas älskarinnor. Varför straffades också de oskyldiga flickorna? anklagar Penelope, varför skulle upprättelsen gå ut också över dem, de rättslösa och våldtagna, de lägsta? Men frågan övertygar inte, det blir inte intressant. Atwood försöker, men lyckas inte tillföra myten något. Hon vidgar den inte, utan förminskar. Jag tänker åter på Johnson. Också för honom blir det våld som väntar Odysseus vid hemkomsten ett problem. Johnsons hjälte grubblar över återvändandets betydelse, att det också innebär att återta. Han har fått nog av krig och död, men inser att det är vad återkomsten också måste innebära. Att återupprätta hemmet och familjen, att återta gården och jorden innebär våld. Så låter Johnson föreställningarna om hemmet och rätten till landet, till hedern och namnet, knytas samman med krig och död. Det tycks som en giltigare läsning av Homeros än Atwoods.

Förväntningar väcks men infrias inte

"Atwood reducerar Homeros kloka Penelope till en förgrämd röst ur dödsriket med bitterheten riktad lika mycket mot sin kusin, den sköna Helena, som mot de äldre kvinnorna i hushållet", skriver Norrbottens-Kurirens recensent Mats Tormod om Margaret Atwoods bok Penelopiaden.