Isabel Allendes nya roman utspelar sig i skuggan av franska revolutionen och det därpå följande slavupproret på det som i dag är Haiti men som då var en fransk koloni, Saint Domingue. På ön härskade en strikt rasuppdelning där en minoritet av vita plantageägare ägde och bestämde det mesta, fattiga vita och fria mulatter var deras tjänstemän, officerare och yrkesmän. Slavarna som var tio gånger fler än alla andra tillsammans räknades inte som människor och behandlades sämre än kreaturen eftersom priset på en frisk afrikansk slav var mindre än för en oxe.
Ändå gick de vita i ständig skräck. För trots att slavarna hölls under ständig uppsikt hände det då och då att någon lyckades rymma och kunde ansluta sig till de band av svarta som härjade likt rövare i skogen och anföll "fredligt" folk. Därför var det med vrede och bestörtning den härskande klassen på Saint Domingue tog del av nyheterna om den franska revolutionen. För även om slaveriet inte upphävdes någon annanstans än i Frankrike så gav revolutionen de så kallade "les affranchis" - fria mulatter - fullständiga mänskliga rättigheter. 1791 tappade den franska armén kontrollen och de plantageägare som inte dödades flydde via Kuba till Louisiana där många av dem fortsatte med slavdrift. På Haiti utropades 1801 en självständig republik under ledning av upprorsledaren Toussaint L`Ouverture, mera känd som den svarte generalen.
Det är mycket summariskt bakgrundsscenariot till Zarités frihet. Zarité är vid romanens början nio år och säljs till en vit plantageägare för att bli hans nya hustrus passopp. Därifrån är det mycket som är förutsägbart, hur hon utnyttjas sexuellt av sin husbonde, hur hon möter kärleken i en ung nyanländ slav från Guinea, hur hon av en äldre kvinna på plantagen lär sig läkekonster hon kommer att få nytta utav genom livet och så vidare. Den värsta är nog att Allende upprepade gånger reducerar sin hjältinna till att bli en kliché, till exempel då hon berättar att hennes afrikanska blod gör att hon inte kan behärska sig och sina fötter om hon hör en afrikansk trumslagare, utan dansar besinningslöst tills hon når extas.
Isabel Allende använder sig av en allvetande berättarröst som talar om vad som händer men mera sällan låter läsaren komma gestalterna inpå skinnet. Allra minst Zarité. För även om Isabel Allende upplåter några sidor här och var till Zarités egen röst blir hon inte en levande person. Det händer helt enkelt alldeles för mycket hela tiden, det går för fort. I stället för att låta tiden stanna upp och ta med läsaren in i den historiska tiden föredrar författaren att berätta med andan i halsen. Ändå tror jag att boken kommer att förnöja mången hängmatteliggare i sommar, för den har "allt" - tragedi, romantik, förräderi, våld, ond bråd död och sex.